Killen med skägg vinner aldrig

Det är hippt med skägg. Även om det inte syns på bilden till den här texten har jag själv odlat upp ett lite spretigt rött skägg som antyder att jag vill vara en av de där ölbryggande, vinylskivelyssnande moderna männen i valfri storstad.

Foto:

Krönika av Jesper Bengtsson2015-04-17 16:33
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Var det någon som sade ordet hipster?

Men skägget kan också vara ett hinder. För några år sedan var jag på ett studiebesök i USA. Där träffade jag Frank Luntz, som då var en stigande PR-stjärna i det republikanska partiet. Han var strax under 30, energisk och hyperintelligent.

Hans PR-firma hade undersökt vilka faktorer som gör att en kandidat i USA: s extremt personfixerade val vinner eller förlorar. De hade granskat de politiska budskapen, hur mycket pengar som pumpades in i kampanjen, kandidatens erfarenhet eller karisma och en rad andra faktorer.

De hade hittat en faktor som alltid var helt avgörande för valutgången. Oberoende av alla de andra faktorerna hade kandidaten med skägg aldrig vunnit. Om det fanns någon med skägg alltså. Då var det ajöss och tack för fisken. Någon annan, renrakad, fick plats i kongressen eller delstatsparlamentet eller på den lokala borgmästarstolen.

Det låter kanske otroligt, men tänk efter själva.

När såg ni senast en högt uppsatt politiker med skägg?

Peter Eriksson i Miljöpartiet, säger kanske någon, och det stämmer. Men Miljöpartiet är nu en gång för alla just Miljöpartiet, grundat av ett gäng skäggiga fältbiologer och Per Garthon. Och Peter Eriksson nådde aldrig Maria Wetterstrands popularitetssiffror. Leif Pagrotsky, invänder kanske någon annan, och den invändningen är helt sann. Men ett strå gör inget helskägg, som Kapten Haddock skulle ha uttryckt saken.

Sverige har (tack och lov) inte heller samma utpräglade personfixering som i USA. Det visar en rad olika statsvetenskapliga undersökningar. Här röstar väljarna mer på parti, mindre på person.

Tittar man ut i andra Europeiska länder ser det ut på samma sätt. Idel släta manliga politikerhakor, med några få undantag i Sydeuropa, men knappt ens där nuförtiden.

Går man tillbaka några decennier var läget ett annat. Tittar man på de svartvita bilderna från regeringssammanträden eller partikongressen från början av förra århundradet är det massor av skägg. Och nästa inga kvinnor.

Det är som om skäggen markerat att politiken är manlig domän.

I dag är den inte det längre, och då är skäggen också borta. Eller också är det bara ett tecken på att vi människor är fåfänga och överdrivet trendmedvetna. När det var modern med skägg ville vi ha politiker som såg ut som folk var mest och under de senaste 30 åren har skägg varit ute.

I så fall kommer vi snart få se fler politiker än Peter och Pagrotsky med trendiga hipsterskägg.

Läs mer om