Måste till ytterligheter för att bevisa att det fortfarande finns hopp för mänskligheten? Tänk om vi redan i det lilla, vardagliga kunde visa lite mer vänlighet och hjälpsamhet.
Häromdagen utspelades en händelse framför mina ögon som fick mig att fundera på hur folk egentligen är funtade.
En person fick fel på sin bil mitt i en rondell. Bilen stod verkligen i vägen, ingen kunde passera. Genast började medtrafikanterna (eller borde man kanske skriva mottrafikanterna) tuta som galningar. En busschaufför klev ur sin buss och började vifta med armarna. Men ingen kom på tanken att hjälpa till att knuffa den havererade bilen några meter så att det blev fritt fram för övrig trafik igen.
Ja, i jämförelse med flyktingarnas situation är det här ett i-landsproblem. Men jag tänker att om man kan vara vänlig och hjälpsam i det lilla, vardagliga är det lättare att också vara det i ett skarpt läge.