I min ålder borde man ju ha lärt sig. Redan när jag ställer mig framför spegeln på morgonen är det liksom uppenbart att fåfänga inte längre borde vara min grej. Skägget blir bara yvigare och vitare. Håret glesare och gråare.
Men den där manliga fåfängan - den som går ner i djupet av själen - vill inte släppa taget ändå. Uppenbarligen.
Jag rycks ur funderingarna av min dotters ivriga röst.
– Pappa! Du är någon, säger hon.
Precis vad jag behövde höra just nu, tänker jag (det är så den manliga fåfängan funkar, vi tänker alltid på oss själva). Hon ger sig inte. Duktig flicka:
– Du är NÅGON.
– Tack! Vad snällt sagt. Men varför säger du så?
– För att någon måste städa mitt rum.
Ägd, tror jag att det heter på ungdomarnas språk.