Jag skulle vilja tillägna den här texten till dig vars examensdag nu närmar sig. Innan du springer ut, rusig och euforisk i din nya kostym eller klänning som du tvingat dina föräldrar att betala och som snart kommer att vara indränkt i billigt bubbel och din bästa kompis spyor, låt mig ställa en fråga. Vad är det ni är så glada för egentligen?
Du tror kanske att det är nu livet börjar. Tillåt mig småle. Studenten innebär ingen början. Tvärtom! När du vaknar morgonen därpå, så har du trätt in i vuxenvärlden, även känd som helvetet.
Det är slut på håltimmar, sommarlov och gratis tandvård. Nu väntar arbetslöshet och ångest. Det vill säga om du inte råkar få ett jobb. Hurra, vad kul att jobba och tjäna sina egna pengar, kanske du tänker. Hallå! Det är inte kul att jobba. Den som påstår det ljuger. Att jobba är… wait for it… jobbigt!
Vissa har faktiskt förmånen att arbeta med något som de gillar, men de måste slita arslet av sig och blir med största sannolikhet utbrända varpå de försöker dämpa ångesten med alkohol och blir alkoholister.
Du kan ju förstås välja att plugga vidare och leva på nudlar i en sunkig studentlya i stället. Smart! Då samlar du på dig en halv miljon i studieskulder innan du får välja mellan något av ovan nämnda alternativ och se din ungdom ruttna framför dig.
"Fy fan vad vi är bra!" sjunger ni. Men ärligt talat, vad är det ni har åstadkommit egentligen. Visst, det kan vara jobbigt att gå i skolan men det är inte direkt som att ni har hittat botemedlet mot cancer. Ni har klarat av något som miljontals människor har klarat före er. Ni har gått på lektioner, gjort lite prov, skrivit några uppsatser, skolkat, hängt i cafeterior, hoppat hage och fått umgås med kompisar hela dagarna. Wow! Imponerande!
Fast å andra sidan, jag kanske tar i en smula. När jag skriver det här sitter jag framför datorn i mitt klassrum där jag försöker undervisa dem som om några år kommer att vara i era kläder. Varje dag träffar jag ungdomar som sliter och går igenom sina egna små helveten. De får stå ut med idiotiska lärare, obegripliga mattetal och fiskbullar i skolmatsalen samtidigt som de ska handskas med ett uppfuckat känsloliv och allt vad det innebär att vara ung. Samma saker som ni har upplevt under er tid i skolan.
Kanske är det rentav så att jag är lite avundsjuk på er. Jag kanske också skulle vilja ta på mig den där fula kepsen och festa som om det vore 1999 och känna att framtiden låg som en öppen väg framför mig. Kanske är det så, men det skulle jag förstås aldrig erkänna. Studentjävlar!