Det sistnämnda ville min mamma alltid att vi skulle göra när vi var små. I mitten av oktober åkte tomteluvorna fram och alla busiga barnen Bogen skulle rada upp sig i soffan, trappan eller på annat lämpligt ställe medan mamma höll i kameran och pappa gycklade i bakgrunden för att locka fram skratt.
Fotosessionerna som sedan följde skulle ha fått en mindre motiverad fotograf att säga upp sig. Det var alltid minst ett barn som skrek, grät och snorade – ibland alla sex och säkert föräldrarna också.
Efter ett par rullar film blev det ändå alltid någon bild som gick att använda, trots blanka ögon och rödflammiga kinder.
Med internet och digitalkamerornas intåg försvann mammas intresse för att skicka analoga julfotografier till släkten. Lite synd kanske, för nu är vi stora nog att sitta stilla i samma soffa i en kvart utan att någon börjar gråta.