Jag rör mig över Nybron i centrala Eskilstuna. Det går långsamt. Det är plågsamt. Den björklundska snigeln hinner ta tre fikapauser i Ulan Bator.
Jag sätter mig på huk för att knyta en sko som inte behöver knytas. Gångvägen är decemberkladdig och grusig. Snabbt greppar jag tag i några korn. Jag räknar dem. Tolv stycken. Sedan låter jag handen fungera som en sil tills gruskornen blivit tre. Jag ställer mig upp och slänger ner dem i ån. Fort. Lätt. Och där är allt över. Bara att hoppas att ingen pekar på idioten.
I dag är det tre dagar till julafton. Siffran tre är obehaglig. Siffran tre är underbar. Siffran tre står för tre poäng i en fotbollsmatch.
Allt började när jag bestämde mig för att satsa på den karriären. "Gör jag inte det här så tar vi inte tre poäng" bankades då in i skallen. Det skulle leda till ett liv bland stjärnorna.
Men jag blev inte fotbollsproffs. Tre varv runt Ullevi fungerade inte. Att knäppa upp kardborrebanden på handskarna tre gånger vid varje tillfälle motståndarna tog sig över planhalvan var inte nog. Att lyssna på samma hiphoplåt tre gånger i rad på bussresan till träningsanläggningen var inte tillräckligt.
Men varför fortsätter jag nu? Varför måste jag dricka minst tre koppar kaffe före lunch? Varför har jag lagt tre färgglada pennor i ett annars tomt skåp i köket? Varför har jag förbrukat tre snus under tiden jag skrivit den här texten?
Har hört att jag nog ligger och tassar i psykiatrins utmarker och att jag bör googla upp vad fan det är frågan om.
Nu har jag gjort det sistnämnda. Och det kanske är läge att ta kontakt med någon professionell. I alla fall närma mig det där samtalet.
Men än så länge känns det rätt lugnt. För jag har ju inte hoppat i den där iskalla ån, eller hur?
Trots att det vore som heroin för heroinister att göra det för tre poäng.