Under årens lopp har det kommit en hel del spelinkarnationer av filmserien "Alien". Det jag spelat mest var till Segas Mega Drive, och baserades på "Alien III". Ett helt ok actionspel, åtminstone av det jag kommer ihåg i dag, men det var ju lite som alla andra filmlicensspel på den tiden; identitetslöst och dåligt kopplat till filmen.
Förra året kom senaste inkarnationen, "Alien: Isolation", till bland annat pc. Med den här titeln ville utvecklarna verkligen försöka återskapa känslan i filmerna. Detta genom att efterlikna många grafiska element, som loggor och dylikt, från filmerna, men även genom att rough it up.Tv-monitorer känns som om de är hämtade från 80-talet, med flimrande CRT-paneler. Allting känns lite smått som om man var inne i en utsliten VHS-kopia av en av filmerna. Men det som gjorde det absolut största för inlevelsen, är så klart stödet för Oculus Rift. Det är förvisso inget officiellt stöd, utan man får pilla lite, men oj, vad det är värt det.
Spelet startar, jag har VR-brillorna på mig, det är nedsläckt i hela lägenheten och hörlurarna är på. Allt för att jag ska få så bra upplevelse som möjligt. Efter lite irriterande buggar i början kan jag äntligen börja leva mig in i de fantastiska miljöerna. En av styrkorna med VR-spel är att känslan av skala är så påtaglig, men till skillnad från många andra spel, där höjdskräcken kan knacka på när man är högt upp, är det i stället de trånga, klaustrofobiska korridorerna som känns så äkta här. Ibland duckar jag när jag går genom dörröppningar, eftersom jag instinktivt tror att jag ska slå huvudet i en imaginär kant. Jag börjar släppa den riktiga världen och tar in stämningen. Skuggorna spelar i ångan som tycks finnas överallt och jag hör hur det knarrar ovanför mig. Ett ljus sipprar ut genom en öppen dörr när en skugga plötsligt sveper förbi. Sakta går jag fram och tittar försiktigt in. Det enda som rör sig i det stängda rummet är lampan i taket, som något har slagit emot. Pulsen höjs och jag börjar känna obehagskänslor.
Någon timme in i spelet har jag ännu inte stött på någon Alien, utan endast anat dess närvaro. Helt plötsligt kommer jag in i ett lite större, öppet och mörklagt rum. I vanliga spel vore det en välkommen miljöförändring med en liten paus från allt smygande i korridorer, men inte här. Jag kommer på mig själv med att jag går mycket sakta fram, längsmed väggarna och vill verkligen inte gå ut i det okända mörkret. Här någonstans inser jag att "Alien: Isolation" är det mest verklighetstrogna spelet jag någonsin spelat. Inte för att mordiska utomjordingar än så länge är verklighet, utan för att skräcken jag upplever är verklig. Det är med lättnad jag tar av mig riften och återgår till verkligheten.