Diktatorn Alexander Lukasjenko har skapat ett skyddsvärn mot sina 9,5 miljoner medborgare med mer än 200 000 poliser, militärpoliser, säkerhetspoliser, militärer och attacktrupper. Staten och regeringen har inga yttre fiender bara sina egna medborgare som de håller i tukt och förmaning med hugg och slag. Vid sidan av de synliga jävligheterna finns regeringens angivare på varje arbetsplats. Angivare som är beredda att sälja ut varje arbetskamrat som ger till känna andra uppfattningar än de som är sanktionerade av diktatorn.
Belarus/Vitryssland är medborgarnas fängelse och omvärlden bryr sig inte.
Sverige med knappt 10 miljoner invånare har cirka 50 000 statens och medborgarnas väktare och skyddare av lag och ordning och utrikes fiender. Inga angivare varken på arbetsplatserna eller i bostadsområdena. En enkel och påtaglig skillnad mellan demokrati och diktatur.
Hur kan det komma sig att 9,5 miljoner belaruser lever i sitt fängelse mitt i Europa utan att någon bryr sig, definitivt ingen europeisk stat eller EU? Hur kan det komma sig att diktaturen Belarus är i det närmaste osynlig för den demokratiska omvärlden? Beror det på att Belarus är ett bihang till Putins Ryssland? Eller beror det på att diktatorn Alexander Lukasjenko driver sin stat på klassiskt sovjetiskt manér med omvärldens beröringsskräck? Eller beror det på att Belarus är politiskt och ekonomiskt ointressant för EU:s medlemsländer? Oavsett vilket är Belarus ett folkets fängelse: 9,5 miljoner människor utan röster, utan ansikten, utan närvaro i Europa.
I den stat som Alexander Lukasjenko styr med järnnäve, omgiven av sina lojala och välavlönade statstjänare, finns ingen medborgarrätt för kvinnor och män. Att det är tyst om livet i Belarus betyder inte att friden har lägrat sig över medborgarna. Tvärtom. Ekonomin går dåligt. Utländska investerare skyr Lukasjenkos fögderi eftersom presidenten lägger sig i allt, in i minsta detalj: en kontrollmani som skapar ett statiskt samhälle utan kreativitet och växtkraft – ett samhälle av medborgarnas rädsla och frånvändhet.
Men det finns individer och grupper som vägrar att acceptera förtrycket. De visar ett imponerade mod och civilkurage för att skapa frizoner av mänsklig respekt. De organiserar sig i mer eller mindre underjordiska föreningar, inte minst fackföreningar, för att med grundlagen som stöd ta strid för medborgerliga rättigheter. Det är ett högriskarbete för att utrycka det milt. Alla aktiva oppositionella är registrerade hos säkerhetstjänsten KGB. Alla aktiva lever med hot om avsked från jobbet och kortare och längre besök i häkte och fängelse. KGB:s övergrepp tillhör vardagen.
Jag har privilegiet att utbilda oppositionella i organisationsstrategi, information och agitation. Eftersom jag är svartlistad i Belarus möts vi sedan några år utanför Belarus på platser dit de kan ta sig utan alltför stora risker.
Hur mäter vi mod och civilkurage, vi här i en av världens mest välordnade demokratier?
Ulf-Göran Widqvist
(S), författare och småföretagare