En av rubrikerna lyder ”Vid terrorattentat”, med riktlinjer för hur vi ska agera om katastrofen är framme. Som att sätta sig själv i säkerhet, undvika folksamlingar, bara ringa med mobil om man måste, följa uppmaningar från polis och myndigheter och aldrig dela obekräftad information.
Det är alltså vad som gäller när terrorattentatet är ett faktum. Det betyder att tipsen, i den bästa av världar, aldrig behöver användas. Men då krävs förebyggande arbete, där en av åtgärderna är att jobba med underrättelseinformation och dela mellan länder.
Exempelvis fanns det ett par dagar före förra årets attentat på Drottninggatan information hos specialpolisen i ett annat EU-land, om att det planerades någonting någonstans i Stockholm (Ekot, 30/5). Uppgiften var hämtad från ett forum där IS-sympatisörer kommunicerar och propaganda sprids, och även om det är oklart om det var Akilovs dåd som åsyftades är det helt rätt att ha koll.
Människor som radikaliseras i våldbejakande extremistmiljöer på nätet är ett stort terrorhot, även om det krävs ytterligare faktorer för att personen ska gå från sympatisör till våldbejakande extremist. Som skolavhopp, sociala problem eller att man inte känner sig välkommen i samhället. Och även om radikaliseringen sker lokalt, stannar konsekvenserna inte inom varje nationsgräns. Terrorism och organiserad brottslighet är gränsöverskridande och samarbetet mellan EU-länderna blir allt mer omfattande.
Det blev tydligt förra veckan när Fojo, som fortbildar journalister, ordnade en studieresa till Holland.
Där finns Europol, som hjälper medlemsstaterna att bekämpa allvarlig internationell brottslighet, som människohandel och terrorism. Eftersom de jobbar nationsöverskridande får de en annan helhetsbild av skeenden än enskilda länder och kan snabbt sätta ett lands medarbetare i kontakt med ett annat lands. På så sätt kan en grupp som planerar något, som ett terrordåd, enklare gripas innan det smäller.
Då har situationen dock på många sätt redan gått för långt. Det är betydligt bättre om kriminaliteten kvävs i sin linda. Därför finns RAN – Radicalisation Awareness Network – som sedan 2011 är knutpunkt för det förebyggande arbetet. Under de senaste åren har nätverket utvecklats till en plattform för erfarenhetsutbyte, utbildningsprogram och konkreta åtgärder för bland annat polis, socialarbetare och kriminalvård.
Det handlar både om att hjälpa dem som vill hoppa av och hindra dem som är på väg in. I många fall krävs att man arbetar med hela familjer. Framför allt behöver det som den potentiella terroristen får ut av den extrema miljön ersättas med något annat, vilket förutsätter en samhällsanda som erbjuder både en andra och en tredje chans.
Sist men inte minst får man inte glömma att olika extremistgrupper påverkar varandra. Att terrorister skulle ta sig in i olika länder som flyktingar är inget betydande problem. Däremot ökade aktiviteten hos extremhögern när flyktingarna blev fler, vilket i sin tur bidrog till att antalet radikaliserade islamister ökade. Det är samma mekanism som IS använde när de lockade människor genom att påpeka att de var varmt välkomna hos dem, till skillnad från i Europa, där många kände och känner sig ovälkomna.
Om vi ska slippa följa terroranvisningarna i våra broschyrer är det alltså både hårt och mjukt som krävs. Inte polarisering och hämnd.