Därefter målade partiledaren upp bilden av ett Sverige i krigstillstånd. "Låt oss ta tillbaka vårt land", skanderade han till publikens applåder.
Även om Åkesson går längst är han långt ifrån ensam om att fokusera på nationen och värderingar. Temat ligger som en dimma över hela Almedalsveckan, där Jan Björklund (L), som var först ut i söndags, inledde sitt tal med att berätta hur han och sonen hissade den svenska flaggan.
Två dagar senare sa statsminister Stefan Löfven (S) Sverige ett 40-tal gånger i sitt tal. Att han tror på Sverige, kunskapshungrande, hårt arbetande, jämlika Sverige, svenska företag och svenska skogar.
När Ebba Busch Thor (KD) dagen efter äntrade samma scen tronade en gigantisk blågul flagga på en videoskärm bakom KD-ledaren. Hon startade med orden: "Sverige, Sverige älskade land" och passade på att nämna både svenska jordgubbar och den vackra skärgården.
Som Ekots Maggie Strömberg uttryckte saken har veckan i princip varit en tävling om vem som kan uttrycka sin kärlek till Sverige mest. Som om politikerna hade ett uppdämt behov av att dementera eventuella misstankar om att de skulle älska belgiska jordgubbar, ha Union Jack vajande på tomten och innerst inne föredra finska företag och norska fjordar.
Sverigehyllningarna är dock bara halva berättelsen om årets Almedalsvecka och svensk politik sommaren 2016. Den andra delen går ut på att måla upp bilden av ett tudelat land – exemplifierat med de drygt 50 bostadsområden som polisen har klassat som särskilt utsatta. De som Jimmie Åkesson kallar "förlorade".
Det är här det börjar blåsa varningsvindar. Inte för att det är något fel med att peka ut problem och saker som behöver förändras – det står i den politiska arbetsbeskrivningen – utan för att den bild som tar form är att allt som är av godo per automatik är svenskt. Detta trots att demokrati, jämställdhet, förvärvsarbetande och laglydighet – saker som brukar inkluderas i det vaga begreppet svenska värderingar – knappast är unika för Sverige. Problemet med kidnappningen är att ordens motsatser – som sexualbrott, arbetslöshet och grov kriminalitet – då automatiskt blir det svenskas motsats, alltså utländskt.
Därför är det centralt att betona att svenska värderingar är detsamma som de värderingar som vi värnar om i Sverige. På samma sätt är våld mot blåljuspersonal, sexuella trakasserier på festivaler och hög arbetslöshet i specifika områden inte svenska företeelser för att de är unika för oss eller bör få förekomma, utan för att de sker i Sverige, och att vi därför inte kan distansera oss ifrån dem.
Här spelar även vi i medierna en stor roll. För det är inte bara det politiska landskapet som har förändrats och gått ifrån att handla om fördelningspolitik och skattetryck, till att fokusera på nationalitet och kultur.
I veckan arrangerade stiftelsen Expo seminariet "Så påverkar högerextrema nyhetssajter samhällsdebatten", där de visade hur sajterna har påverkat journalistiken. Sidorna skriver ut misstänkta gärningspersoners födelseland, förutsatt att de inte har svensk bakgrund, vilket vi vet cementerar fördomar mot minoritetsgrupper.
Nu har övriga medier börjat följa efter. Givetvis inte fullt ut, men ursprung klassas i dag som en betydligt mer relevant faktor än tidigare. Det är en farlig utveckling, om den går väldigt långt, eftersom den som anser att etnicitet eller religion förklarar ett beteende köper en rasistisk världsbild.
Då blir det ett vi och ett dem. Där det svenska är bra och det utländska dåligt.
Då är det betydligt fler än Magnus Uggla som kommer att ha skäl att må illa.