Den som gör något för andra, och då framför allt genom att skänka pengar till människor som tigger, eller som vill att Sverige ska föra en generösare migrationspolitik, beskylls för att vara en "godhetsapostel" eller ägna sig åt "godhetssignalering".
Det är en cynisk inställning.
På ett sätt har visserligen kanske många av våra handlingar, som att ge julklappar till nära och kära, innerst inne egoistiska motiv. Vi mår bra av att göra människor i vår omgivning glada.
Men på ett annat plan är de flesta inte fullblodsegoister. Förmågan att känna empati är en av grundstenarna för mänsklighetens överlevnad och att vilja hjälpa en medmänniska i nöd, om så bara med några kronor som ger mat för dagen, sitter i det närmaste i vårt dna. Inte för att pengar i koppen löser några långsiktiga problem, utan för att det ger oss möjlighet att göra det lilla vi kan. För valet för majoriteten står inte mellan att ta itu med den strukturella diskrimineringen av romer i Rumänien och att avvara en sedel på plats, utan mellan att skänka här och nu och att inte göra någonting alls.
Därför ger Ann Heberleins omdebatterade krönika i tidningen Fokus, där hon skriver att den som skänker pengar köper sig känslan av moralisk överlägsenhet och av att vara god, en bitter eftersmak. För betänk motsatsen. Att idealet är att gå förbi människor i nöd med högburet huvud, stolt över att minsann inte falla föga för någon godhetssignalering. Eller – ännu värre – att ingen ens behöver stålsättas, eftersom förmågan att se sig själv i andra har gått förlorad.
Det är inget önskvärt framtidsscenario.
För vad händer med ett samhälle där handlingar med goda syften sakta men säkert börjar föraktas, när godhet likställs med självgodhet och den som vill väl klassas som naiv? Hur påverkas vi av att "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" kritiseras med motiveringen att stöld är oförenligt med äganderätten, i stället för att fokusera på budskapet att man bör lyfta blicken utanför den egna sfären och tänka på vad man kan göra som sprider glädje?
För givetvis menade Tage Danielsson varken att vi ska stjäla eller att "dessa olyckliga för vilka Frälsningsarméns grytor hållas kokande" blir långsiktigt hjälpta av att få handmålade porslinstallrikar, japanska servettringar eller tändstickstavlor med Bodens fästning. Däremot kan omtänksamhet ge lindring för stunden och energi för att klara ännu en dag, vecka eller månad.
Den sortens medmänsklighet – godhet om man så vill – är inte nödvändigtvis ett politiskt ställningstagande som kan omsättas i konkreta reformer. Inställningen handlar snarare om vilka värden vi väljer att värna, vilket tonläge vi vill ha i debatten och att ett samhälle där allt utgår från kliniska kalkyler, utan plats för känslor, ideal och moral, blir frostigt och cyniskt, trångsynt och egoistiskt.
Det betyder inte att den som ger kvinnan utanför affären växelpengarna efter att ha handlat det sista till julbordet, kommer att bli hyllad i historieböckerna. Men man har i alla fall gjort något och inte bara sprungit förbi.
Är det verkligen så illa att visa att man bryr sig?