I alla fall inte i Sverige, där S-ledaren ser lika bekväm ut i Pridetåget som på Första maj. Homosexuella får gifta sig och adoptera barn, det finns lagar mot diskriminering och tidningar som denna gör ofta stora reportage från Pridefestivaler, där det inte råder någon tvekan om på vems sida man står.
Men faktum är att det är just därför Pride behövs. För att påminna om att även om Sverige har kommit långt – mycket längre än de flesta – är det fortfarande en bra bit kvar innan hbtq-personer med självklarhet blir likvärdigt behandlade i alla sammanhang.
Behovet har blivit ovanligt tydligt under den senaste veckan. Exempelvis när tidningen i tisdags intervjuade Katrineholmsborna och transpersonerna Julian Yderbo och Kevin Karlsson, som vittnade om problem i vardagen.
Eller när kyrkoherden Johan Hedlund, i dagens tidning, bekräftar att han har fått flera brev med hotfulla formuleringar. Detta på grund av att Klosters kyrka, som en del av helgens Springpride, visar konstnären Elisabeth Ohlson Wallins världsberömda utställning Ecce Homo.
"Gud älskar alla, men inte alla kommer in till Hans Rike," stod det på insändarsidan förra lördagen, i en text som förespråkade att kyrkan skulle vara "en frizon" mot utställningen. Som om inte Jesus dinerade med såväl prostituerade som tullindrivare, och vars sista ord till en förbrytare var: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset".
För att inte tala om vad som hände i måndags, när Riksteatern tvingades avbryta sin föreställning "Männen med rosa triangel", som handlar om homosexuella i nazisternas koncentrationsläger. Orsaken var inte att gymnasieeleverna i Eslöv, som satt i publiken, inte stod ut med att få vidrigheterna beskrivna för sig, utan att flera av dem kommenterade skådespelarnas utseende och gjorde kräkljud så fort ordet "bög" förekom.
Fler exempel?
Strax efter förra veckans Växjö Pride kallade centerpartisten Bruno Edgarsson, ordförande i Växjö stiftsfullmäktige, homosexualitet för en trend och tillade att "det är helt fel med män som har sexuellt samliv med män och med kvinnor som har det med kvinnor" (Smålänningen, 19/5). Då är han ändå partikamrat med Andreas Carlgren, Sveriges första öppet homosexuella statsråd, som var miljöminister 2006-2011.
Sverige är alltså inte så hbtq-vänligt som man skulle önska, vilket tyvärr innebär att det fortfarande är många som inte vågar vara öppna med sin sexuella läggning. Maria Hölerman och Maria Jern från HBT-Liberalerna påpekar att det till och med är flera yngre, som överlag borde ha det enklare än äldre, som aldrig "kommer ut", vilket i de värsta fallen leder till självmord (Expressen, 19/5).
Bakom vart och ett finns ett stort mörkertal av ohälsa. Enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor uppger så många som var fjärde av de unga homo- och bisexuella kvinnorna att de har försökt ta livet av sig. Och det är ingen hemlighet att hbtq-personer generellt har sämre hälsa jämfört med övriga befolkningen.
Så länge det är så verkligheten ser ut behövs Springpride, med allt från musikunderhållning och graffitivägg till föreläsningen om situationen för asylsökande hbtq-personer och landstingets workshop om hur man skapar hållbara livsvillkor för hbtq-ungdomar. I samma veva slås det förhoppningsvis hål på myten att Pride handlar om att hbtq-personer ska ha särskilda rättigheter. Pride handlar tvärtom om att alla ska ha samma rättigheter – oavsett vem man älskar.
En självklarhet som av obegripliga skäl är kontroversiell, trots att vi skriver 21 maj 2016.