Precis som många andra flydde han och hans familj från kriget i Syrien och försökte ta sig över Medelhavet i en överlastad gummibåt. Farkosten kapsejsade och Alan, hans bror och hans mamma blev tre av flera tusen som förra året drunknade på vägen mot Europa.
Det ovanliga är att han fångades på bild.
Tidigt på morgonen den 2 september sköljdes hans döda kropp upp på en strand i Turkiet. En fotograf var på plats och dagen efter fanns treåringen på hela världens löpsedlar.
Siffrorna blev en människa. Namnlösa berättelser från krig antog nya konturer. Flyktingarna fick ett ansikte, som låg pressat mot sanden i vattenbrynet.
Minns ni fortsättningen? Hjälporganisationer slog insamlingsrekord. Det ordnades galor och manifestationer. Volontärer jobbade dygnet runt och Stefan Löfven höll ett bejublat tal om att hans Europa inte bygger murar.
Den 24 november tog det stopp. På en presskonferens presenterade regeringen "ett andrum för svenskt flyktingmottagande".
Tillfälliga uppehållstillstånd. ID-kontroller. Begränsad rätt till familjeåterförening.
Så blev det nyår. Från Köln kom rapporter om att ett stort antal kvinnor hade blivit rånade och utsatta för sexuella övergrepp. Männen uppgavs ha sitt ursprung i Nordafrika och Mellanöstern.
Samtidigt publicerades artiklar om att killar, framför allt med utomeuropeisk bakgrund, hade ofredat flickor på en ungdomsfestival i Sverige somrarna 2014 och 2015. Det muttrades om att både polisen och medierna hade mörkat och under våren antog debatten en allt hårdare ton.
Oavsett vad man tycker i sakfrågorna är det uppenbart att någonting har hänt sedan bilden på Alan Kurdi fick många att tappa andan. Sällan har ett helt land svängt lika snabbt. Inte bara i praktisk politik, utan kanske framför allt mentalt.
Medan kritikerna förr beskrev invandrare som människor som levde på bidrag eller tog våra jobb (ibland samtidigt), utmålas dagens nyanlända som någonting som hotar den nationella gemenskapen inifrån. Diskussionen har gått från att handla om ekonomi och volymer till att bli en fråga om kultur och värderingar.
Och när problembeskrivningen ändras måste svaren följa med.
För svaret på det ekonomiska är fler enkla jobb, riktade utbildningssatsningar och bättre validering för de vuxna, samt en grundskoleutbildning i världsklass för de små. Hela tiden med siktet inställt mot egen försörjning.
Svaret på det andra är att Sverige redan är ett mångkulturellt samhälle. Vi har inte en enhetlig kultur, utan plockar in nya inslag, och desto fler valmöjligheter som finns, ju mer olika väljer vi. En mjölkbonde på landsbygden lever inte likadant som en börsmäklare i city eller en tobakshandlare i ett miljonprogramsområde.
Däremot kommer det att vara nödvändigt att slå fast vissa riktlinjer, saker som inte är förhandlingsbara, exempelvis när det kommer till jämställdhet.
Samma sak gäller globalt, vilket förhoppningsvis kommer att diskuteras om drygt två veckor på migrationstoppmötena i New York. För de ökade valmöjligheterna gäller inte bara de gynnade, utan även människor som vill bort från krig, förtryck och förföljelse.
Det betyder att flyktingströmmarna sannolikt kommer att fortsätta under en överskådlig tid. Vare sig övriga världen uppskattar det eller inte.
Om vi vill hedra minnet av Alan Kurdi måste vi inse att det är så framtiden ser ut. Även om de flesta inte hamnar på bild.