Språkrören väljs i par
Miljöpartiet är ett individualistiskt parti och den enda gången det har letts av en tillsynens odelbar duo är under Maria Wetterstrands och Peter Erikssons framgångsrika språkrörsperiod 2002-2011. Exempelvis samexisterade Birger Schlaug med fyra olika kvinnliga språkrör mellan 1985 och 2000.
Romson kan inte avgå själv
Att försöka lösa en kris genom att offra det kvinnliga språkröret, medan det manliga sitter kvar, fungerar inte i ett feministiskt parti. Så har det låtit sedan dagen då språkrören ställde sina platser till förfogande.
Men om Åsa Romson röstas bort under MP-kongressen nästa helg beror det inte på att hon är kvinna, utan på att det finns en gräns för hur många klaver en vice statsminister kan klampa i. Elfte september-olyckorna, zigenare och Medelhavet som vår tids Auschwitz hör inte till mandatperiodens smartaste uttalanden.
Dessutom ligger Romson ständigt sist när väljarna ska ange vilka partiledare de har förtroende för, och hon är varken bra i debatter eller som talare; två viktiga egenskaper för en partitopp.
Fridolin kan inte avgå själv
MP-krisen har framför allt svärtat ner Gustav Fridolin. Det var han som i praktiken placerade Mehmet Kaplan i regeringen, tonade ner partivännens tvivelaktiga umgänge och sade sig inte ha förstått att kvinnor kan ta illa upp om män inte tar dem i hand.
Sett till de senaste veckorna är det alltså Fridolin som bör avgå. Sett till helheten är det däremot Romson – eller båda.
Alla miljöpartister vill regera
Att inte vilja sitta i regeringsställning kan låta konstigt för ett riksdagsparti, men till skillnad från andra partier bildades inte MP för att vara en del av makten. MP grundandes för att utgöra en motpol till "etablissemanget" och möjliggöra en verklighet bortom block- och tillväxtpolitiken.
Därför velade partiet länge mellan om det var önskvärt att satsa på ministerposter eller om det var bättre att vara en blåslampa i opposition. I dag är det ingen tvekan om vad partiledningen föredrar, men bland maskrosorna runt om i landet råder inte sällan helt andra tongångar.
MP behöver en nystart
Miljöpartiet behöver varken gasa eller bromsa. Däremot bör Miljöpartiet välja väg och bestämma sig för vilket parti det ska vara: Ett pragmatiskt och resultatorienterat med regeringspotential eller Greenpeace politiska gren. Vägvalet kommer inte att ske smärtfritt och det är inte osannolikt att vi redan under kongressen 13-15 maj kommer att se en intern strid mellan "fundisar" och "realos".
Språkrörsbyte är vägen till frälsning
Förutom det rent kosmetiska och mentala finns det ingen anledning för MP att sparka vare sig Romson eller Fridolin innan de har valt väg. Beroende på åt vilket håll det barkar bör de sedan antingen välja pragmatiker, som statsråden Isabella Lövin och Per Bolund, eller mer vildvuxna maskrosor, som riksdagsledamoten Carl Schlyter.
MP sviker sina kärnväljare
När MP:s "svek" räknas upp brukar bland annat Vattenfalls kolgruvor, Bromma flygplats och förbifart Stockholm nämnas. Men som DN-journalisten Viktor Barth-Kron skrev i april är det inte ett svek när ett 6,8-procentsparti blir nedröstat i riksdagen.
MP har blivit som alla andra
Tiden i regeringsställning har blivit en kalldusch för partiledningen, som har insett skillnaden mellan vision och verklighet, även om de gör sitt bästa för att dölja det internt. Beroende på vägval kan det vara det första steget mot att bli som "alla andra", men MP är inte där – än.
MP-krisen spiller över på Stefan Löfven
Även om regeringschefen alltid är ansvarig för varje statsråd är det få som beskyller Stefan Löfven för rekryteringen av Mehmet Kaplan. Miljöpartiet fick själva välja sina ministrar och det är uppenbart att Löfven inte har någonting med MP:s interna käbbel att göra.
Om Miljöpartiet väljer att lämna regeringen kan det visserligen bli en backlash för Löfven. Samtidigt har de stora frågorna aldrig avgjorts på vänsterkanten och det är sannolikt att en ren S-regering blir mer framgångsrik än dagens rödgröna.
MP är ett ungt parti
Miljöpartiet grundandes 1981 – ett år innan jag föddes. Det kom in i riksdagen innan jag började grundskolan, intog EU-parlamentet innan jag nådde tonåren och blev ett stödparti till regeringen samma år som jag sökte till gymnasiet.
Nu har vi båda passerat 30-strecket och kan knappast skylla våra misstag på att vi är unga och oerfarna.