I kapitlet med titeln "Slaget om det öppna samhället" skriver Reinfeldt: "Ska min djupaste övertygelse och det jag valt att viga mitt liv åt sammanfattas i några få ord, så blir det kärleken till frihet och tron på att öppna samhällen är överlägsna alla andra. Jag tror att en av mänsklighetens största utmaningar framöver blir hur slaget om det öppna samhället kommer att utvecklas."
Lite senare: "I dessa tider av extremism, terrorism och en framväxande populism går utvecklingen dock mot att även öppna samhällen sluter sig."
Det är en obekväm sanning. Som Reinfeldt skriver har det smugit sig in en tvekan i samhället som har fått människor att börja vända sig mot varandra. Då växlas tillit mot vaksamhet, vilket föder misstro som går över i förslag på kontrollåtgärder. Det har i sin tur plockats upp för att skapa politisk opinion, som används för att göra Sverige mindre öppet.
Bland annat av Reinfeldts efterträdare Anna Kinberg Batra.
I Aftonbladet skriver hon att hon har "omprövat Moderaternas migrationspolitik, med skärpt kontroll över Sveriges gränser, tillfälliga uppehållstillstånd och tydligare krav på egen försörjning." (22/11)
Det som beskrevs som ett sätt att hantera en kortsiktig kris, har alltså sakta men säkert omvandlats till Moderaternas permanenta politik. Oavsett hur stort trycket på Sverige är.
Svängningen finns inte bara i M. Det märktes inte minst i torsdags kväll när statsminister Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra drabbade samman i TV4:s "Halvtid – partiledarduellen". Där betonade Löfven förvisso att lagen är tillfällig, men han är lika tydlig med att Sverige efter sommaren 2019, när lagen slutar gälla, inte ska införa samma regler som tidigare.
Race to the bottom-taktiken fullbordades med att båda duellanterna målade ut riksdagens mest migrationsvänliga partier som respektive sidas Svarte Petter. "Får du med dig Centerpartiet?" besvarades med "Får du med dig Miljöpartiet?"
Det är inte att ta människors oro på allvar.
Enligt den senaste SOM-undersökningen är det fler som är oroade över miljöförstöring, stor arbetslöshet och ökad främlingsfientlighet än för ett ökat antal flyktingar. Trots det sammankopplas i regel kravet att ta oro på allvar ensidigt med just migrationspolitiken, när fokus i stället bör vara att skapa framtidstro.
Vägen dit är inte att svartmåla verkligheten, utan att säkerställa att grundläggande samhällsservice fungerar och jobba för att alla ska kunna skaffa sig egen försörjning, vilket även gynnar samhällsekonomin. Det handlar dels om yngre och äldre, då många skulle kunna checka in tidigare på arbetsmarknaden och stanna längre. Förutsatt att genomströmningen på universiteten ökar och omställning mitt i livet blir möjligt för fler.
Dels om kvinnor och utrikes födda, vilket för kvinnors del innebär att branscher som vården och handeln behöver erbjuda heltider. För utrikes födda är nyckeln snabbare validering, bättre språkundervisning och kompletterande utbildningar, sannolikt kombinerat med lägre minimilöner för särskilda enkla jobb, så att även de med kortast utbildning får in en fot.
Det är den sortens åtgärder som minskar människors oro. Inte att elda på sinnesstämningen genom att bekräfta den skeva bilden av att Sverige är på väg åt fel håll.