Allt som är kul ska inte skattesubventioneras

Ta föräldraförsäkringen, där tre av sexton månader är vigda åt den ena föräldern. Det finns givetvis argument emot, även om jag anser att fördelarna överväger. Däremot är det magstarkt att prata om att individualiseringen innebär att pappor tvingas vara hemma, när det i själva verket är en unik möjlighet att få betalt för att inte förvärvsarbeta, och det står alla fritt att avstå från försäkringspengarna.

Samma sak gäller utbyggnaden av förskolan, som möjliggör att båda föräldrarna kan vara ute i arbetslivet, vilket inte är detsamma som att tvinga båda att vara det. Föredrar man en annan lösning, som att den ena föräldern är hemma tills barnet börjar skolan, kommer inte polisen att mota in familjen i ledet. Däremot ersätts inte den uteblivna förvärvsinkomsten eller outnyttjade förskoleplatsen med ett vårdnadsbidrag.

Ett annat missbruk av tvångsbegreppet är att det skulle finnas människor som tvingas medverka vid aborter. Detta trots att diskussionen, där ordvalet används, handlar om att barnmorskor, som avlönas med skattepengar, måste vara beredda att utföra samtliga arbetsuppgifter som ingår i arbetsbeskrivningen. Köper man inte paketet får man tjäna ihop till sin försörjning någonstans där aborter inte utförs, vilket betyder att nästan alla andra arbetsplatser fungerar.

Det är här, när vi kallar riktade skattepengar och enskilda människors val för tvång och förbud, debatten hamnar snett.

Den som är emot "samvetsfrihet" vill inte tvinga någon att medverka vid en abort. Däremot anser den att arbetsgivaren inte ska vara skyldig att göra skräddarsydda arbetsbeskrivningar efter enskildas önskemål, och att den som avlönas med skattepengar måste sätta medborgaren, i det här fallet den gravida kvinnan, i första rummet.

Den som är emot vårdnadsbidrag vill inte förbjuda någon att ta ett break från arbetsmarknaden. Däremot anser den att det i så fall får ske på egen bekostnad, inte på skattebetalarnas.

På samma sätt har den som förespråkar individualiserad föräldraförsäkring inga planer på att tvinga någon att vara hemma med sitt barn. Däremot vill hen inte att skattepengar ska användas på ett sätt som vi vet leder till fler sjukskrivningar, fattigpensionärer, ojämställda löner och sämre karriärmöjligheter för kvinnor i allmänhet.

Inget av det här handlar om tvång eller förbud, utan om att skattepengars främsta uppgift aldrig kommer att vara att tillgodose punkterna på alla människors önskelistor. Checkarna som skrivs ut har alltid ett syfte, som att möjliggöra förvärvsarbete för småbarnsföräldrar, skapa en jämställd arbetsmarknad och se till att de minsta barnen tas om hand – gärna i kombination.

Det visar i sin tur på det som många liberala feminister länge har hävdat: Vägen till frihet går via egna pengar.