Vad som ofta glöms bort i debatten är vad framgångsrika personer säger i bisatserna. Arbetargrabbar som är uppväxta i ett rum och kök framhåller ofta en mamma eller pappa som inpräntade vikten av flit och studier, även om föräldern själv bara gått några år i folkskolan och inte kunde hjälpa till med läxorna. Och om ingen sådan fanns står så gott som alltid minst en engagerad lärare bakom varje kirurg och driftig affärsman.
På samma sätt förklarar många med invandrade föräldrar hur de sedan lågstadiet fått höra att de måste kämpa hårdare än andra. Både för att motbevisa fördomar och för att vara med och bidra till landet som gett dem nya möjligheter. I ett inslag i Studio Ett tidigare i veckan uppmärksammades att andra generationens iranier är kraftigt överrepresenterade på de högre utbildningarna i Sverige, vilket förklaras just med föräldrarnas inställning, eftersom de generellt ser universitet och högskolor som en väg till framgång.
Om vi vill vända resultatutvecklingen i grundskolan, särskilt i miljonprogramsområdena, är det de här berättelserna vi måste ta fasta på. De visar att det inte räcker att ösa pengar över lågpresterande skolor, och att studieframgångar inte handlar om antalet datorer eller ens om antalet lärare, utan om att få rätt lärare att tacka ja till jobb där utmaningarna är störst. Rockaden förutsätter i sin tur att vi accepterar större lönespridning i lärarkåren, och att löneresurserna riktas, vilket många tycker är orättvist.
Det senare är dock en sanning med modifikation. Det riktigt orättvisa är om skolan ger upp sitt kompensatoriska uppdrag, och inte gör sitt yttersta för att eleverna med minst stöd hemifrån ska mötas av lärarna med högst förväntningar och skyhög ambitionsnivå, när de kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet.