Kommunpolitiker har hotats och misshandlats. Många vittnar om att de fått utstå spått och spe, och blivit behandlade som om besluten fattats med onda avsikter. Något som i sin tur har lett till att en del lokalpolitiker, helt förståeligt, efter långa perioder med hot, idiotförklaringar och allmän nedlåtenhet, vägrar att befatta sig med skolfrågan, eller med politik över huvud taget.
Förutom att det ”folkliga” beteende aldrig är acceptabelt, är den stora oförståelsen för realpolitikens villkor skadligt för demokratin, eftersom folkvalda måste våga fatta tuffa beslut. För kommunfullmäktige är inte bara är ansvarig för enskilda delar. Politikerna måste tvärtom alltid tänka på helheten, vilket betyder att ledamöter som inte försöker få ut högsta möjliga skolresultat för skattepengarna missköter sina uppdrag.
Och däri ligger paradoxen.
Samtidigt som de flesta sällan säger sig vilja ha någonting annat än bästa tänkbara skola, helst i kombination med bra äldreomsorg, välskottade vägar och ganska låga skatter, lyser fortfarande ett idylliskt skimmer över mindre skolenheter. Detta trots att det effektivaste sättet för att höja resultaten inte är att slå upp Bullerbyskolor, utan att dra nytta av stordriftsfördelar.
Det handlar dels om att lokalkostnaden för varje elev blir mindre, varpå resurserna kan läggas på undervisning, skolhälsovård och stödpersonal. Dels om att lärare oftare kommer till sin rätt i större skolor, eftersom de då kan erbjudas nischade tjänster och exempelvis bara undervisa i spanska eller kemi, vilket det inte finns heltidsarbete för om eleverna är få.
Och, det tål att upprepas; bra lärare är nyckeln till bättre skolresultat. Stanfordforskaren Erik Hanusek har funnit att elever som har en lärare som tillhör den bästa fjärdedelen på en skola lär sig tre gånger så mycket som de som har en som tillhör den sämsta fjärdedelen (DN Debatt, 20/5).
Det, om något, visar att läraryrkets status behöver höjas, så att de mest kompetenta söker sig till yrket. Det kräver i sin tur flera åtgärder, där en just är att respektera professionen så pass mycket att lärare endast undervisar i de ämnen de är behöriga i. En annan är att lönerna höjs, vilket underlättas om andra utgifter, som lokalkostnader, sänks. En tredje är att erbjuda lärare karriärmöjligheter och kollegiala samarbeten i större lärarlag.
Därför är projektet, som vi kan kalla för storskolereformen, ett viktigt steg i det långsiktiga arbetet med att höja skolresultaten. Det förutsätter dock att en del mindre och halvstora skolor går i graven eller slås ihop, vilket inte borde vara omöjligt då Sverige, internationellt sett, har väldigt små skolenheter (DN Debatt, 20/5).
Däremot kräver förslaget att politiker är beredda att fatta tuffa beslut och inser att skolans uppgift inte är att göra varje enskild förälder nöjd, utan att ge alla elever bästa möjliga utbildning, samtidigt som de kommunala skatteintäkterna även räcker till socialtjänst, äldreomsorg och snöröjning.
Det ligger i sakens natur att alla aldrig kommer att vara nöjda med allt, eftersom det som är nödvändigt tyvärr inte alltid är populärt.