Bakgrunden är att några kommuner markerade på sina dagsscheman ifall vårdtagarna inte ville bli vårdade av någon med utländsk bakgrund.
En del anser att utfallet är bra – självklart ska ingen väljas bort på grund av sin hudfärg.
Andra är tveksamma – har inte äldre rätt att välja vilka som ska släppas in i deras bostäder och hjälpa dem med allt från städning till hygien?
Svaret på det senare är nej, vilket kan tyckas märkligt, snudd på integritetskränkande, men i själva verket är det logiskt.
Valfriheten i välfärden gäller rätten att välja exempelvis vårdcentral, äldreboende, skola, förskola och hemtjänstutförare. Den gäller inte rätten att välja vem av läkarna som ska lyssna på ens lungor, vilken sjuksköterska som ska sticka sprutan i armen eller vilken lärare som ska undervisa barnets klass i idrott.
På samma sätt har man inte rätt att kräva att få en annan läkare för att den man hänvisas till är man, en annan sjuksköterska för att kvinnan som sträcker fram handen är född i Iran eller en annan idrottslärare för att den aktuella är jude.
Principen gäller även hemtjänsten, där det viktigaste för att skapa trygghet är att försöka hålla nere antalet anställda som hjälper varje person och introducera nya ansikten tillsammans med ett välkänt. I de fall motviljan mot utrikes födda grundar sig i rädslan att det ska bli problem med kommunikationen, ska vårdtagarna kunna lita på att de kan föra en bra dialog med dem som arbetar inom hemtjänsten, och i de fall när personalen jobbar i par, åtminstone med den ena.
Så länge en äldre människa är klar i huvudet finns ingen anledning att släta över beteenden som vi inte skulle acceptera från andra.