Eller vad sägs om följande? En av tio elever i Sverige, cirka 14 000 per år, klarar inte gymnasiet. Enligt rapporten, som låg till grund för seminariet, uppgår samhällskostnaden för detta till över 53 miljarder kronor under en enda årskulls arbetsliv. Siffran för Södermanlands län är nästan 2 miljarder.
Även om den här sortens beräkningar alltid är hypotetiska, och vi aldrig kommer att ha en verklighet där alla når målen i vare sig grund- eller gymnasieskolan, förutsatt att kraven inte sänks till att knappt innehålla något alls, visar rapporten hur farligt det är att vara dumsnål. En besparing i dag blir en utgift, om inte i morgon, så om 10, 20, 30 och 50 år.
Därmed inte sagt att barn och unga ska curlas genom skolan. Men som Skolkommissionens ordförande Jan-Eric Gustafsson skrev i våras, är låga eller ofullständiga betyg från grundskolan den starkaste riskfaktorn för framtida psykosociala problem, som missbruk och kriminalitet, medan frånvaron av skolmisslyckande är den starkaste skyddande faktorn. Det beror i sin tur på att ett skolmisslyckande ofta innebär en försenad etablering på arbetsmarknaden och försämrade möjligheter till egen försörjning, varpå de samhällsekonomiska kostnaderna för staten, kommunerna och näringslivet skjuter i höjden. (DN Debatt, 20/4)
Som lösning föreslår kommissionen bland annat en statlig delfinansiering till skolan, som ska fördelas med hänsyn till elevernas socioekonomiska bakgrund, vilket är rimligt. Men för att vända skolmisslyckande till skolframgång, som Anna Lund, docent vid Linnéuniversitetet, uttryckte saken på seminariet ”När allt annat misslyckats – ett exempel på integrationens möjligheter i svensk skola”, krävs inte bara pengar, utan att skolan gör rätt saker.
Hon exemplifierar med hur arbetet fungerar i en skola i Malmö, som tar emot tonåringar som inte klarat grundskolan. Där satsar man på att möta eleverna där de är, få ungdomarna att tycka att skolan är viktig, sätta upp tydliga mål och matcha rätt lärare med rätt elever.
Det säger sig självt att verksamheten är relativt dyr eftersom den kräver hög personaltäthet, vilket understryker vikten av att staten skjuter till resurser. Inte minst då en vanlig invändning från kommunerna är att man inte har råd med ytterligare insatser till skolor och elever som behöver extra stöd.
Argumentet kan visserligen vara sant sett till att det innevarande årets kommunala budget även ska finansiera exempelvis äldreomsorg och socialtjänst, samt bör gå på plus minus noll. Problemet är att det, vilket Skolkommissionen påpekar och Skandias färska rapport visar, är betydligt dyrare för samhället att låta bli.