Han är fortfarande värd att läsa och lyssna till, när han tar till orda. I torsdags beskrev han motsättningar som nu brett ut sig i flera länder som en spridning, i större skala, av ett slags polarisering som 1995 i Israel ledde fram till det högerextrema politiska mordet på den socialdemokratiske premiärministern Yitzhak Rabin.
I länder som Frankrike, Holland och USA – men även i Brexitkampanjen i Storbritannien – är det, sade han, något annat som döljer sig bakom en förment "nationalism". Dess företrädare påstår att de vill ha nationalstaten, men vad de "i själva verket försöker uppnå är en övernationell rörelse för att runt om i världen institutionalisera en separatism och splittring inom nationsgränserna".
Ja, det är en träffande beskrivning Clinton gör av den radikaliserade högerpopulismens politik. Den sätter i system att avgränsa dem som sägs höra till det egna samhället från dem som ställs utanför och som ska hållas nere, stötas ut eller knäckas. Staten blir då en inrättning för att skilja på "vi" och "dom". Åtskillnaden, den olika behandlingen, den inre konflikten i samhället, blir, med det ord Clinton använder, "institutionaliserade".
En sådan politik får som organiserande princip att det inte ska vara likhet inför lagen, att inte individen räknas, utan en etnisk ellerannan grupp somindividen sorteras in i. Populismen är, i Le Pens såväl som i Trumps tappning, med nödvändighet radikalt antiliberal. Den är en ständig, institutionaliserad, konflikt med rättsstatens bärande principer.
Bill Clinton är uppvuxen i Arkansas, där politiken på lokal nivå och i delstaten länge hade varit organiserad för att upprätthålla ojämlikhet mellan vit och svart. Han var själv som guvernör en viktig del av den långa processen att lösgöra politiken från detta onda arv och ansluta sig till de frihetliga värderingarna i USA. Att trumperiet erövrat republikanska partiet och även presidentposten är även där ett stort bakslag.
Bill Clinton talade vid en boklansering i Washington, av en biografi över Yitzhak Rabin. Han polemiserade då inte mot Trump med namns nämnande. Men Trumps prat om "America First", och hans kampanjstil med bluff, utfall och polarisering, är en politik av det slag som Clinton kritiserade. Den påstås vara för nationen, men den verkliga innebörden är att stöta bort delar av invånarna och sätta den polariserande konflikten i system. I USA liksom i Västeuropa är det slående att den radikalt antiliberala ytterhögern uppvisar sympatier för den ryska Putinregimen, eller rentav samspel med dess antivästliga propaganda.
Ett exempel i liten skala är kretsarna kring "Granskning Sverige" som här i tidningen och i Expressen dragits fram i ljuset, senast i går. Där är det en blandning av kopplingar till SD,tillnynazism och antisemitism samt till rysk regimpropaganda.
Det Bill Clinton varnade för i torsdags var dock större olyckor än en extrem propagandasajt. Han pekade på hur nationalistisk extremism i Israel blivit till skada för även den egna nationen, och lett till mordet på Yitzhak Rabin. Detta var ödesdigert, menar Clinton: Det stoppade en fredsuppgörelse, och det fick svåra följder för Mellanöstern och världspolitiken.
En annan fara är att en demokratiernas identitetskris med extremism och populism kan leda till att handling i världens stora frågor, som klimatfrågan, försvåras eller förhindras: När det gäller att gemensamt gå framåt, och undvika att gå mot förstörelse, är det, sade Clinton, "inte den klokaste strategin att i land efter land institutionalisera interna konflikter".