Meddelarskydd är den samling regler som ska skydda uppgiftslämnare inom olika offentliga verksamheter, som skola, vård och statliga verk. Det innebär att anställda har rätten att vända sig till media för att lämna uppgifter om missförhållanden inom verksamheten. I meddelarskyddet ingår även rätten att vara anonym samt att arbetsgivaren och det allmänna inte får efterforska vem som lämnat uppgifter eller på något sätt straffa den som lämnat ut uppgifter.
Uppgiftslämnaren får till och med lämna ut sekretessuppgifter, så länge det inte gäller kvalificerad sekretess, exempelvis patientuppgifter. Uppgiftslämnaren har alltså ett starkt juridiskt skydd. Några sekretessbelagda handlingar får däremot inte lämnas ut. Anställda får alltså berätta för media om oegentligheter, men inte lämna över fysiska eller digitala dokument som lyder under sekretess.
Från och med 1 juli gäller ny lagstiftning där meddelarskyddet stärks för anställda inom privata verksamheter som driver vård, skola och omsorg. Lojaliteten mot privata arbetsgivare väger alltså inte längre lika tungt som att kunna framföra allvarliga missförhållanden till media.
De förstärkningar som utredarna föreslår handlar om att utöka meddelarskyddet för kollektivtrafik, färdtjänst och skolskjuts som är helt eller delvis offentligt finansierad. Detta är en positiv utveckling. Tidningsutgivarna gick i onsdags ut med att de stödjer förslagen från utredningen.
Att tidningsbranschen uppskattar ökad möjlighet att fåscoop är ingen nyhet. Fler tips kan bli underlag för artikelserier, reportage och opinionsbildning. De kan också leda till att vårdinrättningar skärper sig. Men varför skulle det vara betydelsefullt att inkludera kollektivtrafik i möjligheten att lämna uppgifter om verksamhetens missförhållanden?
Jo, det ligger till så här.
Att uppmärksamma oegentligheter i offentlig sektor förknippas ofta med vanvård inom omsorgen. Som när undersköterskan Sarah Wägnert gick ut i Rapport 1997 och berättade om vanvård på vårdhemmet hon arbetade på. Hennes kurage ledde inte bara till medial uppståndelse utan även till en ny paragraf i socialtjänstlagen kallad lex Sarah. Det är sådan rättrådighet som meddelarskyddet ska värna.
Men även inom transportsektorn kan det uppstå konflikter med arbetsgivaren. Det kan handla om anställda som uppmärksammar tuffa arbetsscheman, allvarliga säkerhetsbrister och eftersatta fordon, men i stället för lovord möts av tystnad eller repressalier. Det behövs alltså lagliga kanaler även för dem som arbetar inom kollektivtrafiken. I det långa loppet drabbar missförhållanden inte bara de anställda. Det är dessutom livsfarligt med allvarliga säkerhetsbrister på fordon och att det sitter utmattad personal bakom ratten.
Tyvärr gäller de nya lagförslagen endast allvarliga missförhållanden. Missförhållanden som inte anses allvarliga nog får endast tas upp med arbetsgivaren och inte med media. Det blir alltså upp till var och en att själv bedöma hur allvarligt något är. Risken finns att anställda låter bli att vända sig till media när de kanske borde göra det.
Där finns mer att invända mot. Trots att fack och Arbetsförmedlingen såg klara fördelar med att utöka skyddet för de företag vars tjänster Arbetsförmedlingen nyttjar, bland annat de kritiserade etableringslotsarna, drog utredarna slutsatsen att det inte gick att genomföra. Detta för att det skulle inskränka allt för mycket på lojaliteten gentemot den privata arbetsgivaren. Det är ett misstag att inte dra det längre än så eftersom att det är utsatta verksamheter.
Svensk meddelarskydd och meddelarfrihet är något utöver det vanliga. Det är ett skydd för vardagshjältar. Låt oss bygga vidare på det, och inte fega ur.