Sexdagarskriget var en milstolpe i Israels strävan att trygga sin säkerhet och vinna regional acceptans, även om effekterna skulle dröja. Det som tidigare främst hade varit en kamp om den judiska statens existens, förvandlades efter 1967 sakta men säkert till en annan typ av konflikt. Erövringen av Sinaihalvön, Golanhöjderna, östra Jerusalem, Gazaremsan och Västbanken flyttade fokus till en strid om dessa områdens status, medan Israels existens inom de gamla gränserna började tas för given.
1993 undertecknades till sist Osloavtalet, i syfte att skapa en palestinsk stat vid sidan av Israel. Men sen hände inte mycket alls, utom ytterligare lite dödande och fortsatt israelisk kolonisering av de ockuperade områdena. Omvärlden gjorde inget åt saken, utom att förorda fler förhandlingar.
I dag bor 588 000 israeliska bosättare på ockuperad mark, enligt människorättsgruppen B’Tselem. De flesta av dem kommer aldrig att flytta på sig. Hela det israeliska politiska landskapet har förskjutits i nationalistisk riktning, med hårdnande retorik mot landets ickejudiska medborgare och ockupationskritiska röster. Premiärminister Benjamin Netanyahu fortsätter att uppmuntra bosättarna och tycks se ockupationen som ett acceptabelt normaltillstånd. Amerikanska och europeiska diplomaters salvelsefulla predikningar om fredens välsignelser bemöter han ungefär som någon som spelar artigt intresserad av en tröttsam släktings diabilder.
På den palestinska sidan råder politisk splittring. Den 82-årige presidenten Mahmoud Abbas tycks ha bestämt sig för att avsluta sin livsgärning som diktator och styr sedan flera år med dekret, utan några demokratiska krusiduller. Hans anhängare i Fatah är mer upptagna med att berika sig själva eller positionera sig inför efterträdarstriden. Rivalerna i islamistiska Hamas, som styr Gazaremsan, har inget inflytande över någon fredsprocess och tycks oförmögna att göra upp med sina egna extremister.
Bägge sidor klagar i dag över att de inte har någon partner att sluta fred med, och bägge sidor har rätt. Idén om en landsdelning enligt 1967 års gränser har av allt att döma dött sotdöden. Även om den fortsätter spöka i valtal och FN-resolutioner framstår den så kallade fredsprocessen numera främst som en sorts arbetsmarknadsstöd för europeiska diplomater, och att västvärldens ledare låtsas tro något annat handlar främst om att de inte vill behöva tackla de svåra följdfrågorna. För om det inte blir någon tvåstatslösning, ja ingen lösning alls, vad gör vi då?
Att det nu gått ett halvt sekel sedan ockupationen inleddes är dystert nog, men ännu mer talande är det att vi år 2018 ska skåla in den så kallade fredsprocessens tjugofemårsdag.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen