Unikt är att kistan, efter minneshögtid i EU-parlamentet, förs med båt över Rhen från Strasbourg till Speyer. Kohl blev en historisk person när han lyckades med Tysklands fredliga enande. Världshändelserna tog med stor kraft en ny väg och öppnade möjligheten för det under flera årtionden närmast otänkbara.
Mauno Koivisto, som också dog nyligen, skrev i förordet till den engelska upplagan av sina memoarer om presidentåren, att som nyvald 1982 "kunde jag inte föreställa mig något annat än att Sovjetunionen skulle förbli hel och Tyskland delat". Men i dag, när Helmut Kohl begravs, tar Estland över det roterande ordförandeskapet i EU.
Koivisto hade valts som en del av en reaktion mot företrädaren Urho Kekkonens maktspelsmetoder, där närheten till regimen i Kreml användes som ett instrument i finländsk inrikespolitik. Men Sovjet i början av 1980-talet var fortfarande samma slags stat som tidigare. Imperiets upplösning, Tysklands enande och de baltiska ländernas fria val och väg till självständighet innebar också faror ifall det gick snett. Koivisto uppträdde mycket försiktigt, av rädsla för att ett alltför öppet stöd för en baltisk utbrytning kunde följas av att den ryska militären slog ned de baltiska republikerna med våld, och att Finland då skulle hamna i en svår situation. Särskilt med danska regeringen var Koivisto djupt oenig. Han kritiserades för sin utåt svala och försiktiga hållning till de stora krafter Finland inte hade möjlighet att påverka.
Men efter Tysklands enande agerade man på en gång kraftfullt och smidigt, och sade i praktiken ensidigt upp både vänskapspakten med Sovjet och de delar av fredsfördraget från 1947 som gav Finland bindningar österut. Helhetsbilden i efterhand är att Koivisto var en både beslutsam och skicklig president. Liksom Kohl hörde han till dem som efter 1989 lyckades skapa något positivt och tämligen stabilt ur ett läge som i stället kunde blivit kaotiskt.
Men Koivistos historiska betydelse i Finland var kanske ännu större inrikespolitiskt. Skiftet till Koivisto markerar slutet på en tid med kortvariga regeringar, hopblandning av inrikes- och utrikespolitik och förbittrade konflikter, underblåsta och utnyttjade av en hänsynslös, tidvis auktoritär presidentmakt. Koivisto inledde en tid av normal parlamentarism, växling mellan flera olika hållbara regeringskombinationer samt EU-medlemskap.
När han på Kristi Himmelfärdsdag jordfästes i Helsingfors domkyrka av pensionerade biskopen Eero Huovinen – Koivistos familjepräst, enligt Hufvudstadsbladet – var det inte bara en av sina stora presidenter, utan också en märklig och respektingivande människa, som Finland tog farväl av.
Bakom hans tillknäppta, tystlåtna yttre fanns djupa övertygelser – kristen tro inte minst – och en bildningsgång från ett mycket enkelt arbetarhem till ansvarsfulla uppdrag. Lasse Lehtinen, en finländsk journalist och historiker som kände Koivisto, skrev att det 1982 "fanns en beställning på en president som var motsatsen till Kekkonen: En socialdemokrat som hade varit med i kriget, som var nykter, monogam och inte myglade med ryssen." Koivistos personliga vandel var en del av det som gav förtroende för honom.
Han överlevde två år vid fronten, blev sedan hamnarbetare, konfronterades med kommunisterna i det fackliga och anslöt sig till socialdemokraterna. På fritiden pluggade han, lärde till folkskollärare men gick vidare till akademisk nivå, bankjobb och chefsposten i Arbetaresparbanken. Han kom med i regeringen som finansminister, efter att han varit med om att genom en försiktig öppning mot kommunisterna ta sig runt kopplingen Kekkonen-centern-kommunisterna och återfå möjligheten för S att leda regeringar. Från finansministerposten avancerade han till riksbankschef men kallades två gånger in för att leda koalitionsregeringar. Han var, som samtida med Fälldin och Palme, med om alla bekymmer under 70-, 80- och 90-talskriserna och devalveringsspiralen men lyckades trots rader av impopulära ekonomiska åtgärder bli populär själv. Detta blev ännu mer påtagligt när centerpartister lyckades få den allt mer demente Kekkonen att försöka avsätta Koivisto, trots att statsministern hade riksdagens förtroende.
Sedan blev han president. Att han skulle vara med och söka medlemskap i EU efter Sovjets fall hade han inte väntat sig.
När han begravdes sjöngs psalmen 'Närmare Gud till Dig' i en gammaldags finsk översättning. Det var den presidenten hade lärt sig som ung, och den höll han fast vid.