I Europa är kriget inne på sitt tredje år. I Sverige har potatispriserna skjutit i höjden. Brödransonerna är nere på 200 gram per person och dag.
Det är brist på bröd. Brist på potatis. Brist på i stort sett allt.
Utom politiska spänningar.
Mellan 1916 och 1919 svepte revolutionerna och inbördeskrigen genom Europa. I Sverige är striden för allmän rösträtt i sitt slutskede, men långt ifrån klar.
Just den här dagen för hundra år sedan gick det sannolikt att ta på spänningen utanför riksdagshuset, där 10 000 arbetare samlats i en olaglig, men fullt förståelig, demonstration. De är hungriga och frusna. Förbannade och desperata.
Journalisten Per T Ohlsson, författare till boken ”Svensk politik”, menar att ”allt, precis allt, stod och vägde i svensk politik”. Att alternativen var revolution och reform, och att det mycket tack vare en enda person blev det senare.
En överdrift? Kanske.
Men föreställ dig detta. Det är fullt med människor utanför riksdagshuset, som känner att politikerna inte bryr sig om att vanligt folk lever på svältgränsen. Då kommer en polismästare ut på riksdagshusets trappa. Han blickar ut över folkhavet – som nu har flera poliser bakom sig – och höjer sin högra hand för att ge signal om att poliserna ska skrida till verket.
Resultatet hade sannolikt blivit ett blodbad långt värre än det i Ådalen ett drygt decennium senare. Och med tanke på de politiska stämningarna kan Sverige, som Ohlsson skriver, ha varit en hand från katastrofen.
För det blev inget blodbad. Innan någon hann reagera pressade en underställd polis – kommissarie Kempe – ner polismästarens hand och drog med honom in i riksdagshuset.
Precis som författaren Ola Larsmo säger kan man bara fundera över vad som hänt om Kempe inte hade ingripit: ”Tänk tanken att vi hade haft femton döda arbetare på riksdagens trappa.”
Det är ingen vild gissning att en skottlossning mot hungriga arbetare, mitt i maktens centrum, under revolutionsåret 1917, inte hade mottagits med en axelryckning. Nu blev hungerdemonstrationerna i Sverige förhållandevis fredliga och faktiskt ett steg på vägen mot demokrati.
Därmed inte sagt att vi inte haft konflikter. Men i stället för ineffektiva strider och våldsamma revolutioner har vi sedan demokratins genombrott för det allra mesta lyckats landa i kompromisser och breda uppgörelser. Per T Ohlsson använder ordet besinning för att beskriva andan, vilket är just vad kommissarie Kempes hand symboliserar.
För visst kan svensk politik ibland upplevas som tråkig. Just nu till och käbblig.
Men på något sätt fungerar modellen innerst inne ganska bra. I alla fall när politikerna inser att de har kommit överens om betydligt svårare problem än dagens vid flera tidigare tillfällen.
Det känns tråkigt att skriva, men stämningen i plenisalen ska helt enkelt inte vara roligare än så här.