Margot Wallström menade, om man skalar bort hastigt tillkomna överord, att det var otillbörligt att Natos USA-ambassadör sagt att svenskt stöd för konventionen om kärnvapenförbudet skulle vara oförenligt med fördjupat Nato-samarbete.
Vad det handlar om är att fastän konventionen i sak förblir betydelselös, kan den bli ett politiskt tillhygge mot Sverige och mot länder som vi har ett viktigt, numera utvidgat samarbete med. Att utrikesdepartementets tal-, pressmeddelande- och resolutionsaktivitet är dåligt synkroniserad med regeringens och riksdagens säkerhetspolitik är ett faktum.
Det insågs i regeringen. Frågan om hur man ska göra med verklig anslutning till konventionen sköts upp. Vad som är känt utåt om beredningen är att en ambassadör fått i uppdrag att fundera över hur Sveriges militära samarbeten kan tänkas bli påverkade.
Expressen tycks på ledarplats göra detta till en fråga om Margot Wallström och hennes omdöme. Det kan inte vara ett framgångsrikt sätt att verka för ett genomtänkt beslut. Men framför allt finns nu i säkerhetspolitiken en betydligt större problembild än denna konvention.
När Rysslands auktoritära utveckling, rustningar och aggressivitet mot svagare grannländer försämrat det säkerhetspolitiska läget i Europa har både Sverige och Finland fördjupat samarbetet med ett antal Natoländer.
Ytterligare två oroande saker har sedan tillstött. USA:s roll för västs samordning och avskräckning inom Nato är visserligen än så länge intakt vad Nordeuropa beträffar. Men den isolationistiska tonen hos Trump och en flygel i hans parti har skapat osäkerhet, och den kan ryckvis tillspetsas av Trumps personliga impulsivitet.
Vidare har sammanhållningen i både EU och Nato fått en del djupa sprickor. Länder kan falla bort ur bådadera. EU kan beslutsförlamas av en blockerande minoritet av regeringar som är högernationella och/eller ställer sig på Putins sida i skarpa lägen.
Det som avtecknar sig är att Sverige kan behöva förena sig med en krets av länder som verkligen håller ihop och gemensamt kan agera i centrala säkerhetsfrågor, såväl militära som inom klimatpolitik och annat där det krävs samordning, antingen i EU eller i en krets som går före.
Debatten om Nato eller alliansfrihet kan då inte rulla på i de invanda hjulspåren. Solospel av utrikesdepartementet i frågor som låter trevliga men har föga verkan bör undvikas. De demokratiskt helt pålitliga partierna måste kunna tala med varandra om samverkan med andra länder. Personfrågan om utrikesministern är sekundär. Den är inte rätt ställe att börja.