I magen och hjärtat. För att tongivande opinionsbildare gång på gång hävdar att det är så. Tittar man på de siffror som publicerats från Brottsförebyggande rådet, Brå, är verkligheten inte lika svartvit.
När brottsutvecklingen analyserades, baserat på Brås nationella trygghetsundersökning samt den nationella kriminalstatistiken, visade det sig att det dödliga våldet minskat under lång tid. I början av 2000-talet utsattes i snitt 92 personer årligen för dödligt våld. Mellan 2011 och 2015 handlade det om i snitt 85 personer årligen.
Antalet knivbrott har under den senaste tioårsperioden legat relativt konstant. I Skolundersökningen om brott (som mäter elevers utsatthet för brott samt delaktighet i brott) kunde man se att andelen unga som bär kniv varierat. 1995 var det 16 procent, 2008 tio procent och 2015 uppgav sex procent av tjejerna och tolv procent av killarna att de burit kniv.
Ändå kunde Malcom Kyeyune, skribent i bland annat Göteborgs-Posten, Fokus och Dagens Samhälle, i sociala medier i princip oemotsagd hävda att våldet ökar och att såväl medier som människor i allmänhet börjar vänja sig vid detta. Att vi blir allt mer oberörda inför knivdåd som det som på Luciadagen inträffade på en gymnasieskola i Stockholmsstadsdelen Enskede.
Flera timmar efter att samtliga större redaktioner toppat med nyheten menade Kyeyune att ”det bara blivit en notis” och hans analys var att det berodde på att vi ”numera allt oftare bemöter våldet genom att rycka på axlarna eller ironisera”. Detta för att “vi vet ju i slutändan alla precis vad detta handlar om, och varför det sker.”
Är det verkligen så? Nej.
Att döma av den bevakning och de reaktioner som omgett denna och liknande händelser finns inget som tyder på att varken medier eller människor i allmänhet rycker på axlarna. Tvärtom uppmärksammas hat, hot och våld mer än någonsin. Och reaktionerna från de allra flesta är starka.
Ändå finns det ett växande antal professionella tyckare som av någon anledning känner ett behov av att sprida konspirationsteorier om hur traditionella medier arbetar, driva illa underbyggda teser om hur människor trubbas av och insinuera att vårt samhälle befinner sig i ett totalt förfall. Kyeyune är bara ett exempel, långt ifrån ensam.
Det är svårt att föra en seriös samhällsdebatt i ett sådant klimat. Rimligtvis borde också den som anser att politiker eller media länge försökt skyla över svårigheter och sopat fakta under mattan vara särskilt noga med att hålla sig till sanningen själv.
Visst finns växande problem i vårt samhälle: Hatbrott, näringsidkare som inte vågar hålla öppet, kvinnor som inte vågar gå ut och skolor i kaos, bara för att nämna några. Självklart måste vi tala klartext om detta och om de bakomliggande orsakerna.
Men vi bör göra det med utgångspunkt ifrån fakta och inte utifrån en diffus magkänsla om att allt bara blir värre.
Malin Lernfelt är fristående krönikör och tidigare ledarskribent på Göteborgs-Posten.