Dit hör reglerna inom EU för utstationering, alltså att arbetsgivare i ett land skickar anställda till ett annat land för en tids jobb. I den frågan blev det i måndags kväll till sist majoritet i EU:s ministerråd för en kompromiss. Om några år ska utstationering avse högst 18 månader, inte två år. Kravet på hur lön och centrala anställningsvillkor ska anpassas efter värdlandet får en bredare omfattning.
Utstationering är relativt vanlig inom bygg och anläggning. Den kan öka konkurrens, pressa och påverka löner och anställningsvillkor, men också vara till hjälp då brist på kvalificerad arbetskraft och flaskhalsar bromsar produktionen. Ibostadsbyggandet i Sverige märks i hög grad alla sidor av utstationeringsmodellen.
Det finns företag och fack som gärna begränsar konkurrens inom sina egna områden. Men att utstationering inte är utan tidsgräns och inte kan göras på vilka villkor som helst är ingen nyhet. Den ska inte bli ett sätt att långsiktigt lyfta skatteinkomster från ett medlemsland till ett annat. Inte heller ska undermåligt socialförsäkringsskydd bli ett varaktigt konkurrensmedel.
Reglerna som nu skärps, efter önskemål från Frankrike, Tyskland, Holland och de nordiska länderna,har begränsad räckvidd. Konkurrens och fri rörlighet inom EU:s gemensamma marknad har fler och viktigare former. Företag inom EU kan öppna dotterbolag i alla andra EU-länder och anställa vem de vill, från hemlandet, värdlandet eller annat EU-land. Enskilda personer har rätt att både ta arbete och starta firma i hela EU-området.
Vad de nya reglerna i praktiken innebär i Sverige kommer att bero på arbetsmarknadens parter. Här finns ju inte statligt bestämda minimilöner, och inte lagstadgad giltighet för kollektivavtal utanför organisationerna som sluter dem. Det är ett rimligt krav på parterna att dereder ut detta avtalsvägen.
Politiskt finns det som är viktigare än avtalsdetaljer i byggbranschen. President Emmanuel Macron har en lång, viktig reformdagordning för EU. För att komma framåt i en rad större frågor behövdes den här kompromissen – som både Frankrike och de mer konstruktiva östeuropéerna kan leva med.
Tunga utrikespolitiska skäl talar för att i Sverige inte gnälla över kompromissen utan vara glada åt att frågan inte blir kvar på bordet.