Fredssamtalen i Kazakstans huvudstad, den 23 och 24 januari, hade sammankallats av Ryssland, Turkiet och Iran. De två förstnämnda hade lockat representanter för sin syriske allierade, Bashar al-Assad, till Astana. Turkiet hade i sin tur med milt tvång lyckats baxa dit en spretig delegation exilpolitiker och islamistiska rebellkommendanter för att representera oppositionssidan.
De viktigaste syrisk-kurdiska grupperna hölls utanför samtalen eftersom de är knutna till den turkiska regeringens ärkefiende, gerillarörelsen PKK. Detsamma gällde förstås terrorstämplade organisationer som Islamiska staten och Fath al-Sham-fronten, som har band till al-Qaida. Västländerna var inbjudna, om än något med armbågen. USA valde i slutändan att låta sig representeras av sin ambassadör i Kazakstan, vilket väl får betraktas som en armbåge i retur.
Det blev i slutändan inga direkta politiska förhandlingar överhuvudtaget. Regering och opposition satt kvar i skilda rum på lyxhotellet Rixos och ryade och röt åt varandra via ombud.
På andra sidan stan, däremot, i de säkert minst lika guldglittrande salarna på hotell Marriott, där hände det saker. Vid sidan av de officiella Astanasamtalen pågick nämligen hemliga förhandlingar mellan Ryssland, Iran och Turkiet. Dessa samtal tycks ha kretsat kring hur man ska hantera den just nu måttligt välfungerande vapenvilan i Syrien, men också om vad som väntar inför de officiella fredsförhandlingarna i Genève, vilka ska återupptas i februari. (Om schemat håller eller inte är en annan fråga.)
Mötet i Astana tycks främst ha haft till syfte att bereda marken för dessa samtal. Att de kommer att vridas i mer Assadvänlig riktning är nästan ofrånkomligt. Så mycket har hänt det gångna året som stärkt den syriske presidentens ställning: återtagandet av östra Aleppo, förändringarna i Turkiets politik, valet av Donald Trump i USA, nya inbördesstrider mellan Fath al-Sham och den övriga oppositionen. Men rebellerna är tydligen nöjda med att något händer överhuvudtaget.
– Grejen med Genève var att det kändes rätt hopplöst. Ingen plan, ingenting, sade oppositionsdelegaten Nasser al-Hariri till en korrespondent från Financial Times, på plats i Astana.
– Här kan du däremot känna att saker och ting håller på att planeras, du kan känna att de inflytelserika parterna i Syrien försöker nå ett visst mål, vilket det än är.
Jo, nog kände man oset från många kockars soppa i Astana. Men den syriska oppositionen verkar ännu inte ha begripit att det är den själv som lär bli huvudrätten när det en dag ska dukas upp till syrisk buffé i Genève.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.