Människor som sviks av vården

Och för dålig psykiskt för att det ska vara möjligt att behandla beroendesjukdomen. Ett moment 22 som är omöjligt att ta sig ur. Särskilt för människor som är bland de mest utsatta i vårt samhälle.

Det kallas dubbeldiagnos. När människor både lider av psykisk ohälsa och har en missbruksproblematik. Det är inte särskilt ovanligt att människor med beroendesjukdom också har psykiatriska diagnoser. Och tvärtom. Att hamna i en sådan situation är tyvärr allt för ofta också att hamna i limbo. När behovet av hjälp och inte minst kontinuitet och trygghet är som störst, finns ingenting av detta. I stället spelar samhället ett Svarte Petter-spel där ingen tar ansvar och även om ingen egentligen gör fel bli ingenting rätt. Med konsekvensen att människor dör.

För en tid sedan sände SVT:s Uppdrag granskning reportaget "Vem kan rädda Sanne?" om en ung kvinna som lider av posttraumatiskt stressyndrom, anorexi, ångest, psykoser och självmordstankar. För att orka med tillvaron självmedicinerar hon med olika läkemedel och droger och har utvecklat ett missbruk. Sanne behöver hjälp. Men missbruksvården menar att de inte kan hjälpa Sanne eftersom hon är för psykiskt sjuk och psykiatrin besitter inte kompetensen att hantera människor med missbruksproblematik. Så hon skickas hit och dit, och mår hela tiden sämre. Sanne är bara en av tusentals svenskar i samma situation.

Grundproblemet är att vård för missbruk och vård för psykisk ohälsa – trots att dessa ofta går hand i hand – regleras av olika lagar och dessutom ofta hanteras av olika huvudmän. LVM, lagen om vård av missbrukare täcker in beroendevården och lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, psykiatrin. I och med psykiatrireformen 1995 övergick dessutom en stor del av ansvaret för människor med den här typen av problematik från landstingen till kommunerna. Tanken var god – ingen skulle leva sitt liv på institution. I stället skulle människor med psykiatriska diagnoser bli en del av samhället och leva i egna bostäder och på egna villkor. Vad såväl utredare som lagstiftare då tycktes glömt bort var de ursprungliga skälen till att människor hamnat där de befann sig – de klarade av olika skäl inte av att hantera vardagen på egen hand.

Att något måste göras har stått klart sedan länge. Redan några år efter psykiatrireformens genomförande tillsattes nya utredningar och många har pekat på den ohållbara situationen. Efter reportaget om Sanne höjs återigen röster för att se över lagstiftningen. Och nu äntligen tycks en majoritet av partierna i riksdagen vara överens om att agera (SVT 19/11). Det kommer knappast att bli enkelt. Men att det blir ett slut på otydlig ansvarsfördelning, rörigt huvudmannaskap och vattentäta skott mellan beroendevård och psykiatri, landsting och kommuner är en fråga på liv och död. Samhället har en skyldighet att rädda Sanne och alla andra som hon. Det är dags att sätta stopp för vad som är ett av de värsta politiska misslyckandena i modern tid.

Malin Lernfelt är journalist och fristående krönikör.