I dag publicerar flera tidningar, bland annat Katrineholms-Kuriren och Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning, ett upprop under hashtagen #deadline, med vittnesmål från kvinnor i mediebranschen, undertecknat av flera tusen personer.
En del har själva blivit utsatta för sexuella trakasserier. Andra, som jag, skriver under för att markera att vi ser problemet, anser att mönstret är oacceptabelt och för allt i världen inte vill att morgondagens kvinnliga journalister ska utsättas. Vare sig på redaktionsmötena, vid kaffeautomaterna eller under de stundande julfesterna.
Det handlar både om rena övergrepp och om det mer diskreta. Som en hand på bröstet eller låret. En kommentar som gör att man stelnar till. Om att bli behandlad på ett annat sätt än de manliga kollegorna, där det senare är någonting jag nästan kan lova att alla tjejer har upplevt. Om inte på jobbet, så i skolan, föreningslivet eller privat.
Man biter ihop, knyter näven och tänker att så där hade du aldrig kommit på tanken att säga till mig om jag varit kille.
Därför är #metoo, #deadline och övriga branschupprop mycket mer än enskilda berättelser. Hösten 2017 är framför allt en vändpunkt, där kvinnor äntligen lyckades erövra tolkningsföreträdet och problemformuleringsprivilegiet, och den största långsiktiga vinningen med #metoo är en ny säkerhet. Vetskapen om att de dömande blickarna inte längre kommer att riktas mot den utsatta kvinnan.
I stället för att få höra att det väl inte var så farligt, att hon överdriver, att det är ”så han är”, och suckar som antyder att hon förstörde den trevliga stämningen, kommer irritationen, dömandet och de uppspärrade ögonen att vändas mot honom. Han som missbrukar sin ställning. Inte kan hålla händerna i styr. Drar skämt som få kvinnor uppskattar. Som gott kan lära sig att tänka först och agera sen.
På så sätt är #metoo en förlängning av en kamp som har pågått länge. Att som kvinna få vara med och sätta ramarna, skapa normer och visa att det finns andra sätt att se på verkligheten.
Det är ett skifte som har skett successivt. Från att prostituerade tvingades att registrera sig och genomgå förnedrande läkarundersökningar, för att männen som köpte sex skulle ta en så liten risk som möjligt, till att lagstiftningen i dag syftar till att skydda kvinnorna.
Samma sak med våldtäktsrättegångar. Medan det förr ansågs legitimt att offret skulle redogöra för hur hon var klädd, vad hon hade druckit och tidigare sexuella erfarenheter – underförstått för att få en bild av om hon var en ärbar kvinna, vilket snarare sätter fokus på hans upplevelse än hennes – anser alla numera, åtminstone utåt sett, att det är irrelevant.
Därför är det inte konstigare att ställa sig bakom #metoo och #deadline, utan att själv ha blivit utsatt, än att belysa andra samhällsproblem som man saknar erfarenhet av. Jag har exempelvis aldrig blivit rånad, nedslagen eller plågad av gängkriminalitet. Jag har ingen anhörig som vanvårdas på ett äldreboende. Inget barn som inte får stöd i skolan eller går i en för stor förskolegrupp.
Men det betyder varken att jag inte kommer att drabbas i framtiden eller att företeelserna är försumbara. Och det är hoppfullt att #metoo har blivit en folkrörelse, som sträcker sig långt utanför de egna leden. Det är det som gör att mentaliteten kommer att finnas kvar när hashtaggen har klingat av och inte länge trendar i sociala medier.
Därmed ökar sannolikheten för att kvinnor i framtiden kommer kunna tagga #notme – i stället för #metoo.