Sverige är en parlamentarisk demokrati. Statsmakten utgår från väljarna. Regeringen är ansvarig inför riksdagen. Offentlighetsprincip är en av författningens hörnstenar.
Kan man då hålla det hemligt för riksdag och väljare att svenska diplomater har röstat ja till att Saudiarabien – av alla länder – placerats i ett FN-organ som ska ägna sig åt kvinnors och mäns jämställdhet? En vanligen vettig person som utrikesminister Margot Wallström (S) försökte i tisdags påstå just detta.
I en omröstning i ECOSOC, ett av huvudorganen i FN, syntes det på röstsiffrorna 47-7 att upp till sju av tolv deltagande EU-länderhade gett aktivt stöd till att asiatiska gruppen nominerat det notoriskt kvinnoförtryckande Saudiarabien. Aftonbladet frågade om saken. 'Jämställdhetsminister'Åsa Regnér (S) drabbades av att tvingas svara dunkelt på typisk UD-prosa: FN-staterna har "lika rätt" att delta i organisationens arbete.
Margot Wallström själv sade senare att Sverige inte kan offentliggöra hur man röstat, ochatt beslutet fattats på icke-politisk nivå (alltså av diplomater) sedan något land på ett sent stadium begärt rösträkning. På kommande Utrikesnämndtänker hon säga hur Sverige röstat. Hon underströk att sekretessen i nämnden då skulle hindra även partiledarna att avslöja hur Sverige röstat.
Det är mer än magstarkt! En utrikesminister som tänker använda sekretessen i Utrikesnämnden för att lägga munkavle på partiledare – i en fråga om Sveriges röst vad gäller en förtryckarstat i ett organ för mänskliga rättigheter. Margot Wallström är i en ohållbar sits. Sanningen kryper fram. De som i realiteten beslutat bör tvingas berätta inför Konstitutionsutskottet.
Men engångshaveri är det inte! Vid en rad tillfällen har kvalificerade förtryckarregimer getts inte bara ledamotskap utan ibland även ordförandeansvar i FN-organ med särskilt ansvar för mänskliga rättigheter. Nuvarande regim i Syrien – beryktad för sitt mångåriga och omfattande bruk av tortyr – och tidigare regim i Libyen finns i räckan av exempel. Dessa regimer nomineras från regionala grupper, och i FN är det gott om auktoritära och totalitära stater. Demokratierna brukar vika sig och låta eländet passera. De låtsas inte om narrspelet, och röstar inte nej i generalförsamlingen eller ECOSOC. Har en svensk ambassadör valt linje har denne sannolikt utgått från praxis som inte heller Carl Bildt (M) ändrade påsom utrikesminister. Förljugenheten kring detta är en liten varböld som det är hög tid att punktera.
Det finns ibland anständiga, rentav tunga, skäl för utrikessekretess, såsom förtrolighet om känsliga diplomatiska överläggningar, om en del militära frågor och om samarbete om underrättelsetjänst.
Det finns också flagrant missbruk. Att hemlighålla för riksdag och väljare att svensk utrikesförvaltning utan protest – och rentav med jaröst – godtagit att notoriska polisstater getts medansvar för mänskliga rättigheter, och att Saudiarabien getts medansvar för frågor om kvinnors ställning, är inte att skydda ett svenskt intresse. Det är att för UD:s bekvämlighet dölja det som dåligt tål dagsljus.
I officiella deklarationer står att "mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer ska genomsyra hela den svenska utrikespolitiken". Att detta ibland är tomma ord är inget som sekretessen i Utrikesnämnden har till syfte att mörklägga.