Utmärkande för nyspråk, som det kallas, är att mängden ord hela tiden minskar, eftersom synonymer och sidobetydelser stryks. Samtidigt raderas händelser ur historien från det kollektiva minnet. Allt med syfte att begränsa människors förmåga att tänka och uttrycka sig analytiskt, nyanserat och kritiskt, och hindra dem från att sätta saker i sina sammanhang.
Samma sak gäller många svenska politiker. Inte för att de aldrig säger något negativt (tvärtom), utan för att de i regel gör det utan finess och djup. Dessutom förmår de sällan att i ord och tonläge skilja stort från smått, väsentligt från oväsentligt, vilket får politiska förslag som bara påverkar på marginalen att framstå som avgrundsdjupa skiljelinjer.
Tendensen och konsekvenserna skildras av Susanna Birgersson, tidigare ledarskribent på den här ledarsidan, i den nyutkomna essän ”Vanmaktens vokabulär”.
Birgersson beskriver språket som platt, simpelt och aggressivt. Kombinerat med att mycket ska uttryckas i enkla oneliners, avsedda för Twitters 140 tecken, leder det bland annat till att lyssnarna och tittarna inte förstår i vilken ideologi eller kontext förslag och beslut bottnar, och ibland inte heller hur de olika alternativen ser ut.
Värst är ofta skattedebatterna, där en populär fras är att man ska beskatta det som är dåligt, inte det som är bra, och framställer det som att skatt på arbete spelar i samma storleksmässiga liga som skatt på alkohol och miljöförstöring. Trots att cirka 60 procent av de totala skatteintäkterna kommer från arbetsrelaterade skatter, vilket gör dem svåra att nolla, förutsatt att man inte höjer andra skatter in absurdum eller kraftigt minskar det offentliga åtagandet.
Resultatet är att det blir hårda debatter om mindre skattejusteringar på några hundralappar, som införande av ett sjätte jobbskatteavdrag eller en reducerad uppräkning av brytpunkten för statlig inkomstskatt, när det vore mer välgörande att politiker och journalister tog ett steg tillbaka och diskuterade skatter på ett övergripande plan. Hur högt ska det totala skattetrycket vara, och vad ska skatteintäkterna räcka till? Vilka principer bör gälla för vad som beskattas och hur höga får exempelvis marginalskatterna bli?
Det är här språket och bildningen kommer in i bilden. För att kunna föra komplexa resonemang krävs ett rikt ordförråd och förmåga att diskutera för- och nackdelar på djupet. Inte enbart i termerna ja och nej – jag har rätt och du har fel – utan i ett sammanhang.
Nej, jag håller inte med dig. Men eftersom jag sympatiserar med syftet, som är att få ner de skadliga utsläppen, föreslår jag det här i stället. Fördelen med mitt förslag är att det inte har negativ konsekvens X, Y och Z, som din idé har.
Förutom att ett mindre hätskt klimat skulle göra det politiska samtalet mer begripligt för väljarna, skulle fler nyanser, där allt inte är tvärsäkert svart eller vitt, utan befinner sig någonstans på en lång gråskala, tona ner förväntningarna på vad politiken snabbt kan åstadkomma. Därmed skulle även en del av politikerföraktet och känslan av svikna vallöften försvinna, eftersom de höga förväntningarna sannolikt i viss mån kommer av att politiker gärna beskriver sina förslag som vägen till himmelriket, utan att vilja kännas vid nackdelarna eller erkänna att många frågor är oerhört komplexa och faktiskt inte kan besvaras på 20 sekunder i ett tv-inslag.
Som kronan på verket skulle det djupare samtalet antagligen föra oss en liten bit bort från det politiska spelet och mot de politiska sakfrågorna. Det är trots allt betydligt mer intressant vad politikerna vill åstadkomma, än vem de helst vill åstadkomma något ännu ospecificerat med.