Alex Voronov: Sverige klarade valet

På vilket sätt har svenskarnas interaktivitet på nätet påverkat mötet mellan politiker och väljare? Vilka perspektiv saknades i valet?

Nästan hundra forskare har gett sin syn på detta och mycket mer, i form av analyser sammanställda i skriften Snabbtänkt från Mittuniversitetet. Namnet säger vad det handlar om – kort och rappt snarare än faktatungt och djuplodande. Och i högsta grad läsvärt.

Jag vill lyfta fram tre texter.

Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet, diskuterar vilket utrymme som den falska berättelsen fick i valrörelsen. Hon beskriver den som en berättelse ”om det vänsterliberala, feministiska, PK-landet som gick under efter att det tagit in för många invandrare och nu går mot en systemkollaps”.

Sverige är ett viktigt slagfält för den internationella högerextremismen som framställer vårt land som ett avskräckande exempel där ”det gamla och goda (dvs. vita) Sverige ställs mot ett samtida mångkulturellt kaos”.

Hennes hypotes är att denna berättelse har påverkat valutgången men att den inte nådde ända fram. Sverigedemokraterna ökade visserligen men kom inte upp i de siffror partiet hoppades på. För de högerextrema partierna längre ut på kanten blev valet total katastrof.

Jag delar den bilden. Sverige är inte USA. Valet visade att de svenska demokratiinstitutionerna är motståndskraftiga mot försök till destabilisering och samhällssplittring. Nätets desinformationskanaler har inte kunnat matcha vår dagspress, där lokaltidningarna har en central roll, och public service. Svenskarnas förtroende för staten är starkt, vilket syns inte minst i det höga valdeltagandet.

Jonas Harvard, docent i historia vid Mittuniversitetet, skriver om det som jag berörde delvis för två veckor sedan – betydelsen av det fysiska mötet i politiken. Trots allt tal om sociala medier lever de historiskt traditionella kampanjformerna gott: valaffischen, torgmötet, valstugan, samtidigt som partierna satsar på dörrknackning.

Harvard resonerar om flera möjliga förklaringar till det. En är att väljare, i tider av välgrundade larm om desinformationskampanjer, kan se fysiska möten med politiker som en tryggare informationskanal. En annan förklaring kan vara en tilltagande digital trötthet, där människor i ökad utsträckning ”slö-scrollar” i sina appar snarare än engagerar sig aktivt på nätet, och längtar efter ”fysisk påtaglighet”.

En tredje förklaring är att traditionella mötesformer i kombination med mediehusens rapportering har oslagbar räckvidd. Ett torgmöte som blir omskrivet i tidningen når ojämförligt fler väljare än vad partiet kan nå via egna mediekanaler.

Men hur är det då med sakpolitiken? Lyckades partierna göra sina budskap relevanta i förhållande till det som intresserar väljarna mest? Hur har de angripit uppfattade problem inom skolan, vården, omsorgen, polisen?

Jag såg tre huvudmetoder i valrörelsen: mer pengar, fler utbildningsplatser i bristyrken och förstatligande av det som nu styrs av landsting (sjukvården) och kommuner (skolan).

Shirin Ahlbäck Öberg, docent i statskunskap vid Uppsala universitet, belyser förtjänstfullt frågan med en snabb ritt på sin käpphäst – problemet med styrmodeller i den offentliga sektorn som kväver de anställda.

Hon är inte imponerad av valrörelsens löften om utbyggnad av utbildningar eller statushöjningar i form av yrkeslegitimation och högre lön. Ahlbäck Öberg efterlyser en förbättring av arbetsmiljön genom att göra den offentliga sektorns resultatstyrning mindre detaljerad, så att professionerna kan renodla sina yrkesroller. ”På vilket sätt ska polisen ges möjlighet att bedriva sitt arbete utan att störas av oväsentlig statistikproduktion?” frågar hon politikerna.

Man behöver inte ge henne rätt eller fel i de olika delarna för att se perspektivet som uppfriskande. Klart är att väldigt mycket av de arbetsmiljöproblem som poliser, läkare, lärare och andra i den offentliga sektorn beskriver – som ständiga, svårbegripliga arbetsutvärderingar – har svag koppling till de spakar som politiker återkommande drar i. Här behövs något mer.