Det är ett naturligt inslag i näringslivets och samhällets omvandling och bör inte hållas tillbaka.
Svensk politik har allt som oftast vägletts av den tanken. Stöd i kristider har i regel getts till drabbade individer, inte till företag och branscher.
Men det finns tillfällen då verkligheten är mer komplicerad. Finanskrisen 2008 ställde mycket av gamla sanningar över ända. Chocken för det ekonomiska systemet var extrem. Efterfrågan föll brant. Företagens kassor tömdes. Det blev väldigt dyrt att låna. Stora uppsägningar hotade även i väletablerade och välskötta företag.
I det läget ingick flera industrifack avtal med arbetsgivarna om att under en period minska arbetstiden och sänka lönerna. Det räddade flera tusen jobb direkt. Men avtalet fick med stor sannolikhet även indirekta positiva effekter för sysselsättningen. Företag hölls igång och många erfarna och kunniga medarbetare var kvar i arbete i stället för att gå ut i arbetslöshet. Det gjorde det lättare för industrin att växla upp när konjunkturen vände uppåt.
Denna lärdom fick riksdagen att på alliansregeringens initiativ anta en lag om korttidsarbete. Det fungerar i stort som krisavtalen med den skillnaden att staten tar en del av lönekostnaden. Systemet ska användas i exceptionellt djupa lågkonjunkturer och aktiveras genom ett regeringsbeslut.
Det är en väl avvägd modell som ger Sverige verktygen att bekämpa svåra kriser. Riskerna för överanvändning är små.
Annat är det med förslaget till ett nytt statligt stödsystem som regeringens utredare, den tidigare IF Metall-ordföranden Anders Ferbe, presenterade nyligen i ett delbetänkande.
Staten ska täcka en tredjedel av företagens lönekostnad vid en minskning av arbetstiden med 20, 40 eller 60 procent med en motsvarande lönesänkning på 12, 16 och 20 procent.
Det statliga stödet till detta ska dock inte beslutas av regeringen utan av Tillväxtverket efter anmälan från företag som har ingått avtal med facket. Systemet ska användas inte bara under särskilt djupa lågkonjunkturer utan även vid andra ekonomiska problem som ”är tillfälliga och allvarliga och […] inte kunnat förutses eller undvikas”.
Det är att gå för långt. Korttidsarbetet, som dessutom ska fungera på hela arbetsmarknaden och inte bara i industrin, riskerar att hämma den omvandling i ekonomin som Sverige hittills har bejakat.
Remisstiden gick ut förra veckan. Fack och arbetsgivarorganisationer välkomnar förslaget. Det är förståeligt eftersom de värnar de befintliga företagens och de anställdas intressen.
Flera myndigheter, som ser den större bilden för svenskt näringsliv och samhällsekonomi, är inte lika imponerade. Ekonomistyrningsverket, Konkurrensverket och Konjunkturinstitutet tillhör dem som avvisar modellen, då den riskerar att subventionera affärsverksamheter som inte håller måttet, motverka strukturomvandling i ekonomin och låsa in löntagare i lågproduktiva företag.
Ferbe presenterar sitt slutbetänkande först i december, men det är svårt att se hur han ska kunna ta sig runt de bärande delarna i kritiken mot förslaget.
Dagens system för korttidsarbete räcker. Det nya experimentet behövs inte.