Det gör ont alltså, riktigt ont.
Och det värsta av allt, jag gjorde det av fri vilja!
Som tonåring hade jag egentligen ingen dragning till att permanent rista in något på min kropp. Jag tyckte det kändes onödigt, farligt och faktiskt inte heller var så snyggt. Men en dag för snart tre år sedan halvlåg jag där i stolen med byxbenet upphalat till knät och försökte göra allt i min makt för att inte ge efter för smärtan.
Vips, knappt tio minuter senare fanns där något som troligtvis kommer sitta kvar på min kropp tills den dag jag inte längre går på denna jord.
Jag nöjde mig med en liten en på min vänstra ankel, jag tänkte att det fick räcka så. Den skulle vara lätt att dölja om det skulle behövas. För jag gjorde den inte för någon annan, utan jag gjorde den för mig själv. Den betyder något för mig, den kommer alltid att göra det.
Det var nog när jag insåg att tatueringar kan ha en djupare betydelse och inte bara vara estetiska som jag insåg vilka skönheter de faktiskt är.
Jag accepterar även de som skaffar tatueringar endast för estetikens skull. De ser kroppen som ett omålat ark och tatueringar som konst. I andra kulturer spelar även tatueringar en stor roll i att visa hierarki. I Nya Zeeland till exempel är det inte ovanligt att stöta på en man med tatueringar över hela ansiktet eller kvinnor med tatueringar på hakan. Viktiga klanledare i ursprungsbefolkningen där, som kallas Maori, har dessa tatueringar för att visa sin status.
För mig, som aldrig i hela mitt liv skulle vilja tatuera mig i ansiktet, skulle detta var ett straff. Därför är det extra häftigt när det i andra kulturer är det finaste någon kan bära.
Än så länge trivs jag med min lilla betydelsefulla tatuering. Även om jag i olika omgångar velat skaffa fler tatueringar har jag avstått. Det finns ju så mycket som jag är tacksam för i mitt liv, varför inte hylla detta och även bära med det fysiskt?
Jag vill bara att det ska kännas 100 procent rätt. För även om det går att ta bort tatueringar med hjälp av laser är det definitivt inte aktuellt för mig då jag hört att det gör ÄNNU ondare än att tatuera sig.
Någon gång lär jag ta steget och finna mig i stolen igen, när jag funderat klart.
Hörni! Ni har väl inte missat att vi nu även finns på både Facebook och Instagram?
Följ oss där för bilder "behind the scenes" och chans att komma med i tidningen. Vi vill gärna lära känna dig som läser oss varje vecka och vill mer än gärna höra vad ni tycker om tidningen. Kika på sidorna 10-11 för mer information om var du hittar oss.