Nu var Jemen inte ett lyckligt land. Redan då pyrde flera uppror på den utfattiga landsbygden medan statskassan sinade, dricksvattnet också.
Problemen berodde till stor del på den ökänt korrupte president Saleh, som styrt Nordjemen sedan 1978 och tog kontroll även över Sydjemen när länderna slogs samman efter kalla kriget. Att han blev Jemens mest långlivade president berodde inte på att han höjde levnadsstandarden, utan på att han som ingen annan kunde manipulera landets ständiga kriser.
Saleh vandrade ständigt mellan olika allianser. Ett år var han Saddam Husseins bäste vän, sedan blev han Saudiarabiens man. Med ena handen bjöd han in CIA:s drönare, med andra handen skickade han vapen till militanta islamister. Han medlade mellan klanledare och deras rivaler, svor alla sidor evig trohet och spelade falskt varje gång.
Dag efter dag reste denne oförtröttlige populist och ränksmidare runt och skakade händer, delade ut pengar och gevär, slöt och bröt pakter med samma obekymrade opportunism. Han var ett yrväder av virvlande intriger, och kanske var det bara en sådan politiker som kunde styra Jemen?
Själv jämförde Saleh presidentskapet i sitt splittrade land med att “dansa på ormars huvuden” – den som stod stilla för länge, eller klev fel, skulle genast bli dödligt biten.
Men förr eller senare trampar alla snett. Saleh tvingades bort från presidentposten efter arabiska våren 2011, men gav aldrig upp hoppet om att återta makten.
2015 hjälpte han sina forna ärkefiender i den Iranvänliga houthigerillan att erövra Sanaa och störta den nye presidenten. Saudiarabien skickade då sitt stridsflyg för att mota Saleh-Houthi-alliansen i grind. Inbördeskriget blev ännu mer komplicerat och blodigt.
För någon vecka sedan bytte Saleh plötsligt sida igen, högg dolken i ryggen på houthierna och slöt fred med Riyadh – men sedan gick striderna inte som planerat. Han tvingades fly, hanns ikapp av sina fiender och fick en kula i huvudet. Han blev 75 år.
Vilket för mig tillbaka till hotellet i Sanaa 2008. När jag en dag efter en lång sovmorgon letade mig ner för spiraltrapporna fann jag att det var liv och rörelse i den lilla lobbyn.
Det visade sig nu att Saleh ägde mitt hotell, säkert genom någon ljusskygg bulvan, och att han nyss hade tittat förbi helt oanmäld. Av skäl som bara han själv begrep hade presidenten och hans livvakter slagit sig ner framför den enkla receptionsdisken och tuggat khat, rökt några cigg och pratat skit med gästerna, sedan försvunnit lika plötsligt som de kom.
När jag släntrade in en halvtimme senare fanns bara den oroliga energin och en massa khatblad kvar i rummet. Saleh var redan på väg mot nästa besök, vilket säkert även det spelade en dunkel roll i någon hemlig plan, för att dansa ännu en dag på ormars huvuden.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.