Han befinner sig i ständig kamp för att hävda sina rättigheter i sjukvården.
I våras fick Bengt beskedet att hans väntetid på magnetkameraundersökning på Mälarsjukhuset skulle bli sju månader. Någon information om andra utförare gavs inte, trots att röntgen omfattas av fritt vårdval. Han fick ändå tag i en förteckning och hittade en klinik i Västerås där han var välkommen dagen efter att han ringde.
När tidningen hade publicerat artikeln hörde flera personer av sig till Bengt för att fråga hur de skulle göra. Även de hade fått remiss till radiologen på Mälarsjukhuset, brev som upplyste om lång väntetid men inte gav någon info om alternativ.
Sedan jag #kandulova. ”Kan du lova att öka valfriheten/egenremiss till andra landsting med bättre möjligheter/vård?” frågar en medborgare. Nästan alla partier svarar ja och flera understryker att informationen om valmöjligheterna behöver bli bättre.
Men för att något ska bli bättre måste det överhuvudtaget finnas. Så är det inte här. Information till patienter om deras rättigheter vad avser väntetider och vårdalternativ utanför Landstinget Sörmland existerar bara i landstingspolitikernas retorik.
När det väl gäller ser det gärna ut som i väntebreven till Bengt Lange. Det är heller inte helt lätt att hitta till det ”valfrihetskansli” som sjukvårdslandstingsrådet Fredrik Lundgren (L) talar om i EK/ST. Jag lyckades klicka mig fram till det på landstingets hemsida med hjälp av Patientnämndens kansli, ett organ som tar emot synpunkter och klagomål.
Sjukvård är komplicerat. Landstinget är till sin natur en svårstyrd organisation. Information om patientens rättigheter är däremot en enkel sak – om landstingspolitiker bestämmer sig för att göra det enkelt.
Så varför har det inte skett, trots att problemet har påtalats länge? Den förklaring som tränger sig på är att de folkvalda inte styrs av patientperspektivet, inte egentligen. De betraktar i allt för stor utsträckning sjukvården inifrån, som verksamhetsföreträdare, i stället för att försöka se vården som den lilla, sköra, många gånger inte särskilt kunniga patienten gör.
I förlängningen ägnar sig politikerna, mer eller mindre medvetet, åt att skydda det egna landstinget mot konkurrens medan vårdköerna växer. Det är inhumant, ojämlikt och dyrt för alla.