Men min nyfikenhet gör att jag inte kan låta bli. När jag är utomlands på en turistort brukar jag försöka ta mig en titt på hotellets bakgård. Inte för att jag är ute efter att göra några sensationella avslöjanden. Men det kan ge en hel del information om ett och annat av intresse – för den som, liksom jag, är obotligt intresserad av miljö. Eller är det kanske mina år som politiker i en miljö- och hälsoskyddsnämnd som satt sina spår?
Vad händer med vårt avfall? Ibland kan man notera en hel del bara genom att luta sig bakom knuten. Genom åren har jag hittat en hel del av intresse i mina expeditioner bakom kulisserna.
På ett ställe som marknadsförde sig som utgångspunkt för det stora afrikanska vildmarksäventyret utan el och moderniteter upplevde jag tack vare mörkret den afrikanska stjärnhimlen när den är som bäst. Det var själva grejen att leva nära och med naturen. Synd bara att bakgården var en batterikyrkogård. Efter det var det svårt att ge stället några stjärnor i kanten.
En annan höjdpunkt var när jag bodde på ett finare hotell i en större hotellkedja i Egypten för några år sedan. En prunkande oas mellan hav och öken, med en sagolik trädgård. Lika fascinerad som jag var av de blommande hibiskusarna, lika förundrad var jag av männen i gasmask och rymddräkter, som dök upp från bakgården om kvällarna. Jag försökte fråga vad de sprutade, men fick aldrig något svar. Kanske oroade jag mig i onödan, eller så borde jag ha stått på mig.
I ett land nära ekvatorn vaknade jag på nätterna när bakgårdens dieselgenerator drog igång för att förse hotellets gäster med varmvatten till morgonduschen. En sak som ofta förvånat mig är att man i varma länder inte kommit längre när det gäller solen och uppvärmning av just varmvatten.
Nåväl, man får ta seden tid man kommer, och man ska inte tro att allt är bättre i Sverige. Men både som konsument och turist skulle jag vilja kunna göra fler hållbara val. Även under ledigheten.
När jag frågar hotellpersonal om det finns avloppsreningsverk tycker ungarna att jag passerar gränsen för mina pinsamheter. Jag fattar. Men egentligen är det väl mer pinsamt att stå till svars för att man släpper ut skiten i havet?
Så vad är slutsatsen? Att vi ska sluta resa. Stanna hemma med rent samvete. Att göra besöket vid närmsta återvinningscentral till sommarens höjdpunkt?
Nej, absolut inte. Resor utvecklar både oss själva och världen, och genom att kika in på bakgården ser vi världen som den faktiskt ser ut. Det kan uppmuntra oss att med konsumentens makt bidra och stödja det ökade ansvar som många företag tar.
Fossila bränslen är världens största energikälla. Fortfarande saknar över 2,5 miljarder människor avloppssystem. I Sverige har vi byggt avloppsreningsverk sedan 1930-talet och svenskt kunnande borde vara en större exportsuccé. Hur världen hanterar avlopp och avfall är till sist en fråga om politik och resurser. Vi har ett ansvar för vad vi spolar ner i toaletten.
Men reningen av det vatten som når sjöar och hav måste vi lösa gemensamt. Oavsett om det handlar om Mälaren eller Medelhavet.
Grön liberalism förenar individuellt ansvar med ansvar för planeten.
Nu ska jag gå och ta ett dopp i Egeiska havet.
Karin Karlsbro är ordförande i nätverket Gröna liberaler.