Inte för att Åkesson och hans sambo skulle vara dåliga föräldrar, utan på grund av sådana som mig, som spontant känner att de inte skulle vilja att deras egen son eller dotter gick i samma skola eller förskola som Åkessons barn.
Det tog några minuter innan jag svor över min inskränkthet och sansade mig.
Vuxna får för allt i världen inte mobba eller på något sätt bidra till att ett barn blir mobbat. Möter man andra föräldrar i förskolans kapprum hälsar man artigt. Bjuder man in till födelsedagskalas är givetvis hela gruppen välkommen. Och nej, man talar inte illa om föräldrarna till de andra barnen, vare sig det handlar om deras politiska åskådning, beteende eller något annat.
Det handlar om att föregå med gott exempel. Att visa barnen att alla förtjänar att bemötas med respekt och markera att var och en är ansvarig för sina egna handlingar – inte för sina föräldrars.
Från dessa åsikter har jag i dag, flera år senare, inte avvikit en tum. Men i mina mest pessimistiska stunder inser jag att det inte räcker att de flesta klarar av att uppföra sig. Det krävs bara en handfull rötägg för att göra livet surt för ett barn, vilket blev tydligt i helgen när riksdagsledamoten Jörgen Anderssons (M) son jagades, misshandlades och dödshotades av före detta skolkamrater.
Händelsen var kulmen på flera års trakasserier, som bland annat lett till att sonen bytt skola och i dag knappt vågar röra sig ute på kvällarna. Bakgrunden är Jörgen Anderssons partitillhörighet och det verkar finnas en koppling till att M lokalt varit med och lagt ner en skola.
– Ska våra barn bli mer toleranta måste vi börja hos oss själva och tänka på hur vi själva beter oss och pratar med våra barn, sa Jörgen Andersson till Dagens Vimmerby (26/3).
En som är inne på samma linje är Mattias Palme, yngste son till statsministern med samma efternamn.
– Jag trodde inte att mina klasskamrater skulle göra verklighet av sina hot, men det reflekterade ju vad deras föräldrar ansåg, sa han i Skavlan 2012, när han berättade om hot och slag under skoltiden.
Han har sannolikt rätt, vilket visar varför man som förälder i vissa lägen bör knipa käft när barnen är i närheten. Eller åtminstone betona att det är beslutet, inte personen, man kritiserar.
För ingen är skyldig att gilla vare sig Socialdemokraterna, Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Det står var och en fritt att tycka oerhört illa om partiernas politik, och en del, som opinionsbildare och andra politiker, kan till och med ha som jobb att opponera.
Ingendera är något problem. Politiska oenigheter mellan vuxna är en del av demokratin, som vi har lagstadgade processer för att hantera.
Problemet kommer när någon tar till odemokratiska metoder och låter sina politiska preferenser gå ut över barn, som varken får rösta eller kandidera i allmänna val. Och alltså inte har något med besluten att göra.