Ända sedan den ryska interventionen 2015 har Bashar al-Assad stärkt sin ställning. Hans motståndare strider inbördes och de utländska stater som nyss skrek på hans avgång har börjat mumla i skägget. Han kontrollerar bara en del av landet, men i praktiken har den syriske presidenten inte längre några medtävlare om makten. Omvärlden har redan börjat fundera över vad som händer härnäst, hur befolkningen ska få mat på bordet.
Utländskt stöd kommer att krävas om landet någonsin ska fungera igen. Kostnaden för sex års förstörelse uppskattas till 200 miljarder dollar, hittills, och Syrien har en statsbudget på ungefär fem miljarder dollar. Staten hankar sig fram på ryska och iranska kryckor, medan befolkningen försörjs av FN-bistånd. Att Assad skulle kunna återuppbygga landet är uteslutet. Hans allierade är inte heller intresserade. Ryske biträdande utrikesministern Mikhail Bogdanov ska enligt Financial Times ha sagt att det är upp till Assads fiender i EU att ordna fram bistånd, ty Ryssland anser sig inte ha gjort något fel och erbjuder därför “ingenting”.
Det låter vid första påseende som det slags erbjudande man faktiskt kan säga nej till, och det är också vad många EU-länder ämnar göra. De menar att Assad är mer förtjänt av en livstidscell i Haag än av ekonomiskt stöd, och finner det väl närmast perverst att Moskva och Damaskus förväntar sig deras hjälp efter allt som skett. Hade rollerna varit omvända hade Bogdanov förstås bara hånskrattat åt idén om att han skulle hjälpa sina motståndare.
Samtidigt vet ryssarna vilken öm punkt de tryckt på. Själva lider de inte nämnvärt av kaoset i Syrien, men EU:s utrikeschef Federica Mogherini sade nyligen att unionen “inte har råd med ett svart hål där”. EU vill skärma av sig från Syriens flyktingvågor och terrorangrepp, och gärna se en drägligare situation för civilbefolkningen – men då måste där finnas en nödtorftigt fungerande ekonomi, sjukvård, skola, matförsörjning, med mera. Det är inte självklart att Assad kan ordna någon av de sakerna, men det är solklart att ingen annan kommer att göra det.
I december 2016 meddelade EU att man inte tänker finansiera någon återuppbyggnad i Syrien förrän “en trovärdig politisk övergångsprocess nått en bra bit på vägen”. Det vill säga, förrän Assad har tagit hatt och rock och börjat röra sig mot tamburen.
Problemet med en sådan strategi är att Assad inte är på väg någonstans. Han lämnade inte makten när det gick dåligt 2011-2013, och han lär inte göra det när hans motståndare faller som käglor år 2017. Att EU-ledarna skulle svälja sin stolthet och sträcka sig fram för ett blodsmetigt handslag är nästan lika svårt att föreställa sig, men hur ska man då göra?
Vi får se. Håll ett öga på Bryssel, ty de närmsta åren lär bjuda på en uppvisning i både politisk kreativitet och moralisk flexibilitet.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.