Visst gör det ont när hierarkier faller

Ta jämställdhet mellan könen. Män hade länge en medfödd överordnad ställning gentemot kvinnor, som de inte behövde lyfta ett finger för att få. När situationen ändrades, och kvinnor fick samma rättigheter och skyldigheter, medförde det en indirekt degradering av män, även om de formellt inte förlorade något. Rättigheterna blev inte mindre, de delades bara av fler, och ekonomiskt har hushållen aldrig haft det så gott ställt som i dag.

Samma sak gäller när minoriteter flyttar fram sina positioner och deltar på likvärdiga villkor. Successivt har blonda heterosexuella män, med medlemskap i Svenska kyrkan, vandrat bort ifrån att vara samhällets, politikens och arbetsmarknadens norm. En mörkhårig homosexuell kvinna med muslimsk bakgrund har rätt till samma möjlighet att ta plats i samhällsdebatten utifrån sin utgångspunkt, bli bedömd på arbetsmarknaden på sina meriter och utöva sin tro i en lämplig lokal.

Återigen har de ”gamla” grupperna – heterosexuella, protestanter och ljushyade – inte fråntagits något, som rätten att gifta sig, höra kyrkklockor, skildra saker utifrån sin verklighet eller söka valfritt jobb. Däremot klassas deras ståndpunkter inte som överordnade, utan bara som ett av flera perspektiv.

Det vore konstigt om den utvecklingen applåderas av alla. Inte för att människor i allmänhet missunnar sina medmänniskor rättigheter och framgång, utan för att status är något man har i relation till andra. Därför kan samma person ha fått det materiellt bättre – få kan klaga över de senaste decenniernas reallöneutveckling – samtidigt som hens relativa status har sjunkit.

Hur det tas emot varierar, men här har Sverigedemokraterna en del av sin väljarbas. Enligt en undersökning som Kantar Sifo publicerade i början av månaden skiljer SD:s väljare ut sig från övriga partiers, bland annat genom att de anser att politiker varken lyssnar på dem eller respekterar deras sätt att leva, och de känner sig i lägre utsträckning respekterade av samhället.

Lösningen är mångbottnad, men att fokusera på grundläggande politiska områden – som utbildning, sjukvård, rättsväsende, arbetsmarknad och trygga socialförsäkringar – och markera varför generella satsningar gynnar alla, inte bara så kallade särintressen, är en start. En annan är att presentera verkligheten precis så komplex som den är, både vad gäller negativ och positiv utveckling, och inte måla Sverige i mörkare färger än vad som är motiverat. Jag fick så sent som i torsdags frågan från en fransk journalist om varför medias beskrivning av situationen i landet är så svart, när Sverige med de flesta mått mätt ligger i toppen i internationella jämförelser.

Dessutom finns ett annat vägval, som inte är en lösning: Skruva tillbaka klockan, försöka knuffa grupper ut i marginalen, och inbilla sig att man därmed gör majoriteten – ibland kallad folket – nöjd.

För när vi diskuterar minoriteters rättigheter får vi aldrig glömma att det är därifrån vi kommer. Från en tid när olika människor hade olika rättigheter, baserade på kön, etnicitet, religiös tillhörighet och sexuell läggning, och att det många kämpade för inte var särskilda rättigheter, utan lika rättigheter, eftersom rättigheter inte blir mindre ju fler som delar dem.

Trots det är minoriteters rättigheter per definition hotade. De riskerar alltid att få stryka på foten om opinionen svänger, med hänvisning till ”folkviljan”.

Det är en av anledningarna till att många i samhällsdebatten reagerar starkt när en mindre grupp nekas något som andra får och vill att allas perspektiv ska belysas. Det handlar inte om att värna särintressen, utan om att slå vakt om principen om lika rättigheter för alla.