Det är väl inte det de vill höra i kanslihuset. Men det påminner en del om Reinfeldtregeringens första år. Ekonomin går inte så illa. Fast det kan ju inte riktigt vara regeringens förtjänst. Den är för ny, dess ändringar i politiken har inte hunnit göra så mycket verkan än.
Det är ju inte sådan utrikes högkonjunktur som 2007. Men då hade Sverige också stor nytta av en annan sak. Mer än 15 års kris- och reformpolitik, med början omkring 1990 hade städat i flera av Sveriges ekonomiska problem. Statsfinanserna var till stor del sanerade. När den internationella krisen slog till 2008 hade Sverige ett av de bättre utgångslägena. Det där var inte så lätt för de enögt borgerliga att erkänna.
Nu är vi där igen. En ny regering har sina föregångare att tacka för en del av det som nu går bra. OECD:s senaste konjunkturbedömning kunde sannerligen ha varit sämre. Inte minst fortsätter arbetslösheten att sjunka, med en knapp procentenhet senaste året. Förra mandatperioden uppnåddes till sist regeringens Perssons sysselsättningsmål.
De förkättrade jobbskatteavdragen var ingen dålig ekonomisk politik. I motåtgärderna mot den internationella krisen efter 2008 förvaltade Sverige ett bra utgångsläge på ett på många sätt skickligt vis. Det var annat som försummades på Borgs tid, bostadspolitik och andra delar av skattepolitiken än jobbskatteavdraget. Men som helhet gör arvet från Borg det nu lättare att vara Magdalena Andersson.
I Norrländska Socialdemokraten heter det att "skräckpropagandan faller platt till marken". OECD:s siffror och tidningen Affärsvärldens artiklar ses som belägg för att regeringen sköter ekonomin bra.
Det är bara det att ytterst lite av den nya regeringens ekonomiska politik har hunnit påverka näringsliv och arbetsmarknad, mer än i kanterna. En av de få stora verkningarna är att en betydande del av elproduktionen stängs av och på nordeuropeiska elmarknaden ersätts av mer eldning av fossilt kol. Men inte ens det har hänt än, det kommer från 2016. En del av vad regeringen gått vidare med av parollerna från åren före valet kan väntas motverka arbete, försämra arbetsmarknaden och försvaga näringslivet.
Den stora frågan för ekonomin handlar om att rätta till det som fortfarande är fel i skattesystemet och att återskapa förtroendet för Sverige som ett land där man vågar göra långsiktiga mångmiljardinvesteringar.
I den första delen anas en del öppningar. Efter överraskande signaler om en ny samsyn mellan LO och SACO har Jan Björklund (L) utnyttjat den möjlighet detta öppnat, och flaggat för en bred skattereform över blockgränsen. Det har bemötts ovanligt intresserat i en del andra partier. Ska det bli allvar behövs ett par breda skatteutredningar, där man resonerar sig samman och gör reformen genomförbar genom att göra den större, så att den täcker mer och blir acceptabel för fler.
Investeringsklimatet är värre. Alltför få verkar ha tagit till sig vilken bortstötande verkan på många riskbedömningar och kalkyler som först den tyska energipolitikens konfiskationsliknande stängning av reaktorer och sedan den svenska effektskatten kan få. Vem skall våga investera miljarder för framtida produktion under årtionden? Vilka kan ta sådana risker om det så tydligt inte finns breda majoriteter som skyddar det långsiktiga, och inte sänker det långt innan drifttiden är slut?