Sverige ska, heter det, nå fram till att ha EU:s lägsta öppna arbetslöshet. Det skulle, som den officiella statistiken ser ut, för tillfället betyda att summan av svensk förbättring och tysk försämring skulle bli hela 2,7 procent av arbetskraften. Sverige redovisar 7,1 och Tyskland 4,4 procent.
Det är svårt att uppnå, särskilt när vi 2017-18 får in fler i arbetskraften som är nya i landet. Antalet jobb ökar också, men redovisad arbetslöshet kan ändå öka något i stället för att minska, i procent räknat.
Regeringen riskerar att föras vilse av sitt eget mål. Den gör klokt om den ersätter det med delmål om att studerande ska komma i jobb fortare, att vi ska pensionera oss senare och att nyanlända ska få lägre trösklar in på arbetsmarknaden, menar Finanspolitiska rådet.
Risk finns dock att regeringen är lomhörd. Målet att vara "bäst i EU" har en speciell historia från socialdemokraternas inte så lyckade år i opposition.
Man ville så gärna ha något som framställde Sverige – eller snarare den dåvarande regeringen – i dålig dager. Att Sverige redan var bäst i EU på jobb, som de arbetandes del av den vuxna befolkningen upp till 65, ville man inte veta av. Då jämförde man sig med Österrike, som genom att ha många kvinnor utanför arbetskraften fick konstlat låg öppen arbetslöshet.
Att Sverige, till skillnad från många andra, dessutom räknar en mängd heltidsstuderande studenter som om de var öppet heltidsarbetslösa gjorde ju att ett arbetslöshetsmått hade mer av lättvindigt propagandavärde än ett mått på faktisk sysselsättning.
Österrike har sedan med tilltagande ekonomiska svårigheter fått betala priset för den reformlöshet och motvilja mot marknad och effektivitet som fick en del socialdemokrater att se landet som ett behagligt föredöme.
Nu är Tyskland "bäst", men bara skenbart. Sverige är faktiskt bättre. Men gör vi fel kan vi förlora den fördelen.