En del annat i dagstidningarna skulle vara riskabelt att trycka ifall bolag och andra juridiska personer skulle kunna hota med dyrbara domstolsprocesser. Mörkläggning om människor med makt, privilegier och rikedomar skulle underlättas om det skulle gå att åtala och döma utan att någon förtalats – alltså om information skulle kunna vara brottslig bara för att den var privat.
Riksdagen har skyddat det fria ordet med grundlag. Men särskilt för några år sedan angreps just dessa viktiga öppenhetsregler, med framstötar om grundlagsinskränkningar från kanslihusjurister, advokater, domare och näringslivsbetalda "statsvetare" med professorstitel.
När det blev skarpt läge, i en utredning om tryckfriheten, visade det sig att riksdagspartierna skyddade grundlagarna. Juristen som med stöd av bedrövliga regeringsdirektiv drev på för en förändring lämnades ensam.
Men önskelistan från öppenhetens motståndare finns kvar, och föreningen Tidningsutgivarna brukar ibland testa om riksdags- och kommunfullmäktigeledamöter förstår vad det handlar om och avvisar olika inskränkningar av det fria ordet. Resultaten har sett oroande ut. Ännu mer blev det så när frågorna inför Almedalsveckan hade ställts på det kommunala planet. Det är inte detsamma som att partierna sviktar. De flesta brukar oftast vara pålitliga om det blir allvar för tryckfriheten. Men det är med mycket viktiga saker som partier slarvat i sina interna studier och diskussioner av viktiga värden.
Så en del saker som kommunalfolk verkar ha tappat bort behöver repeteras:
På goda grunder är det vanlig, enkel sekretess med meddelarfrihet till medier, och inte kvalificerad tystnadsplikt, som gäller om polisens förundersökningar. Just därför möjliggörs en mycket stor del av all kvalificerad kriminaljournalistik i Sverige. Den blir snabbare och kan få större innehåll av tänkvärd samhällskunskap. De återkommande kraven från advokat- och annat håll på hård sekretess skulle vara högst fördelaktiga för den mer organiserade brottsligheten. Särskilt trivsamt skulle det bli för en del avancerade manschettbrottslingar och deras advokater, eftersom komplicerade rättsfall om ekonomiska saker ofta tar lång tid.
Svensk grundlag skyddar nyhetsförmedlingen mot processer från bolag. Det är bara individer som kan förtalas. Bolag har ingen själ som kan kränkas, och det har inte heller yrkesgrupper och andra kollektiv, oavsett hur mycket deras organisationer skulle gilla att försöka tysta sina motståndare med åtal för det som tryckts. De stora pengarnas makt är i Sverige svår att använda för att hejda nyhetsförmedling och skrämma ekonomiskt svaga redaktioner.
En möjlighet att få skadestånd utan att någon gjort sig skyldig till förtal skulle också försvåra många slag av undersökande och avslöjande journalistik som nu är starkt skyddade i Sverige. De som har samhällsställning, kändisskap, stora pengar och privilegierad position kan inte ta lagen till hjälp för att hålla allmänheten ovetande om vad de använder sina resurser till och i vilka sällskap de umgås.
Tryckfriheten och offentlighetsprincipen är verkligen "svenska värden". Fast de verkar ju knappt intressera en del som mest andfått talar om blågula värden, men menar något annat.
Sveriges riksdag var pionjär för ordets frihet, för i år 250 år sedan. Kommunpolitiker bör komma ihåg det – och tänka sig för innan de svarar på enkäter.