Av förebilder lär man sig att uppföra sig. Den som är ett bra föredöme ger något värdefullt till andra. Den som är ett dåligt föredöme kan ibland avskräcka andra. Eller få dem att följa efter på dåliga vägar.
Det har på kort tid sagts mycket om att lära ut värderingar, som sägs vara svenska men som vi nästan alltid delar med fler. Det har samtidigt sagts väldigt lite om hur vi själva sköter oss, om vad det innebär att vara en dålig eller en bra förebild.
Hederlighet, skötsamhet, nykterhet, artighet, vårdat språk, arbetsamhet och studieflit. En hel del har det varit ekande tyst om, när det tävlats i att göra armhävningar och prata "svenska värderingar".
Och en sak till. Att inte prata lort om andra, att inte göra skillnad på folk, att inte döma människor i grupp för vad enstaka individer har för sig.
Nej, så ska man inte göra. Enligt en "svensk värdering", en uppfattning om rätt och fel som är spridd i Sverige. Men nu utmanas den, avhånas och hotas.
Det finns förstås motstridande uppfattningar om rätt och fel. Det går att ställa dem mot varandra.
Först läser vi en text som satt djupa spår i synen på rätt och fel i det här landet. Detta är Martin Luthers lilla katekes, förklaringen till åttonde budet:
Vi ska "inte beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda …, tänka och tala väl om honom [eller henne] och tyda allt till det bästa".
Kloka ord, för ett bättre samhälle. Men hur ska vi förstå det sista, det som låter svårast?
Som Luther skrev: Vad är det? Det är ju en fråga inte minst i tidningsverksamhet, där en av uppgifterna är att granska makt och människor och verksamheter, och där det ofta handlar om att se och kritisera fel.
Jag tror det bör förstås som det heter i rättsordningen, att i tveksamma fall hellre fria än fälla. Eller att inte haka upp sig på småsaker, att tolerera egenheter och vänta med kritiken tills det finns goda skäl och allmänt intresse av att det blir belyst.
Jag hoppas att uppmärksamma läsare lagt märke till att det är många drev och ännu fler onödiga upplysningar om folks privatliv som den här tidningen undviker att ge spridning åt. De skarpa orden sparas för ämnen där de behövs.
Här är ett sådant ämne: På senare år har lortpratet blivit vanligare, aggressivare, råare, mer inriktat på grupper, mer fyllt av sexuella grovheter, mer fyllt av politiska propagandalögner, mer hånfullt mot medmänniskors tro eller mot deras hudfärg. Just detta slags lortpratare vill ofta framstå som svenskare eller mer nationella än andra. I själva verket spottar de – och gör det även på Sverige.
Det är delade meningar här: Vilket är en mera "svensk värdering"? Jag tvekar inte i det valet – det rätta i denna fråga läser vi i katekesen. Det är också detta som i allmänhet varit god moral och god ton i det här landet.
Och motsatsen: Den möter vi i näthatet – en mycket gränsöverskridande synd. I Sverige odlas den i SD:s partiorgan och deras övriga svans på nätet.
Attityden finns hos fler. Grovheten, den obekymrade lögnaktigheten, är mycket synlig hos Donald Trump.