Där pratade han om att pensionerna väl kunde höjas, med tillskott av en liten trave miljarder ur statsbudgeten. Vi kan vara 100 procent säkra på att Göran Persson aldrig skulle föreslå detta om han bar bördan att vara finansminister i dag.
Pengarna det handlar om är de som betalas i en extra marginalskatt, i form av arbetsgivaravgift ovanför det tak där inkomst slutar ge inkomstpension. En av de viktigaste kompromisserna när pensionsreformen gjordes var att man gick halva vägen om dessa inbetalningar som inte gav pensionsrätt.
De personliga inbetalningarna följer nu huvudprincipen att all pension kommer från inbetalda premier och att alla inbetalningar ger pensionsrätt. Men arbetsgivaravgiften ovanför taket läggs i statskassan som en skatt. Med den kompromissen blev den delen ett bidrag till att statskassan tog över finansieringen av förtids- och grundpensioner.
Skulle man nu flytta över dessa pengar till inkomstpensionen skulle den höjas en bit utan täckning i inbetalda premier från arbete och företagande. Det vore en felprioritering av det värre slaget.
Det finns välfärdsutgifter som kommer att behöva växa framöver. För de äldre är det viktigaste att äldrevården får omfattning, kvalitet och nyutbildad yngre personal som räcker när de mycket gamla blir många fler.
Det var med hänsyn till bland annat sådana saker som Göran Persson, då pensionsreformen genomfördes, försökte hålla pensionerna lägre. Inte högre, som det låter i senare mytbildning om hans insatser.
Dåvarande oppositionsledaren Ingvar Carlsson gav 1994 stöd till Ingela Thalén och Anna Hedborg som företrädde S i arbetsgruppen där borgerliga och socialdemokrater konstruerade det stabila nya pensionssystemet. Göran Persson oroades, liksom dåvarande finansministern Anne Wibble, för att nedskärningarna inte blev större. De var båda kloka nog att lyssna på bättre argument och godta det som gjordes.
En tidigare finansminister borde inte uppmuntra till sådant lättsinne som att lyfta inkomstpensionen med budgetmedel.