DÀr pratade han om att pensionerna vÀl kunde höjas, med tillskott av en liten trave miljarder ur statsbudgeten. Vi kan vara 100 procent sÀkra pÄ att Göran Persson aldrig skulle föreslÄ detta om han bar bördan att vara finansminister i dag.
Pengarna det handlar om Àr de som betalas i en extra marginalskatt, i form av arbetsgivaravgift ovanför det tak dÀr inkomst slutar ge inkomstpension. En av de viktigaste kompromisserna nÀr pensionsreformen gjordes var att man gick halva vÀgen om dessa inbetalningar som inte gav pensionsrÀtt.
De personliga inbetalningarna följer nu huvudprincipen att all pension kommer frÄn inbetalda premier och att alla inbetalningar ger pensionsrÀtt. Men arbetsgivaravgiften ovanför taket lÀggs i statskassan som en skatt. Med den kompromissen blev den delen ett bidrag till att statskassan tog över finansieringen av förtids- och grundpensioner.
Skulle man nu flytta över dessa pengar till inkomstpensionen skulle den höjas en bit utan tÀckning i inbetalda premier frÄn arbete och företagande. Det vore en felprioritering av det vÀrre slaget.
Det finns vÀlfÀrdsutgifter som kommer att behöva vÀxa framöver. För de Àldre Àr det viktigaste att ÀldrevÄrden fÄr omfattning, kvalitet och nyutbildad yngre personal som rÀcker nÀr de mycket gamla blir mÄnga fler.
Det var med hÀnsyn till bland annat sÄdana saker som Göran Persson, dÄ pensionsreformen genomfördes, försökte hÄlla pensionerna lÀgre. Inte högre, som det lÄter i senare mytbildning om hans insatser.
DÄvarande oppositionsledaren Ingvar Carlsson gav 1994 stöd till Ingela Thalén och Anna Hedborg som företrÀdde S i arbetsgruppen dÀr borgerliga och socialdemokrater konstruerade det stabila nya pensionssystemet. Göran Persson oroades, liksom dÄvarande finansministern Anne Wibble, för att nedskÀrningarna inte blev större. De var bÄda kloka nog att lyssna pÄ bÀttre argument och godta det som gjordes.
En tidigare finansminister borde inte uppmuntra till sÄdant lÀttsinne som att lyfta inkomstpensionen med budgetmedel.