Oftast har de samregerat och gör så även nu. Presidenten har hämtats från något av dessa båda. Fram till nu.
Men i söndags förlorade Norbert Hofer från FPÖ – beryktat för tidigare partiledaren Jörg Haider – med 49,6 procent. Vann med 50,4 procent gjorde ekonomiprofessorn Alexander van der Bellen, de grönas gruppledare 1997-2008.
Det säger inte att Österrike nu är ett MP-land, däremot att radikal ytterhöger vunnit mer mark i sin sedan länge främsta bas i Västeuropa.
En orsak är långvarig, tilltagande villrådighet och stagnation för den koalition av kristdemokrater och socialdemokrater som länge dominerat. De har fört klientel- och intressegruppspolitik som med mycket regleringar, bidrag och korporativa former. De har försummat konkurrenskraft, förnyelse och rationalisering i den offentliga sektorn.
Resultatet skönmålas ibland som ett socialdemokratiskt folkhemsideal, men är i hög grad en motsats till Sverige, med katolskt präglad familjepolitik och en ansamling av problem som finns i vanskötta länder på kontinenten.
Sedan länge har högerpopulism blandand med illa dold nynazism utgjort den främsta oppositionen – med än större doser av bakåtsträvande, oansvarig ekonomisk politik, samt främlingsfientlighet, EU-motstånd och vänslande med diktaturer, med Putinsystemet, med serbiska extremnationalister samt med allsköns västeuropeiska högerextremister.
I valet kom det katolska partiets kandidat femma och socialdemokraten fyra i första valomgången. Hofer låg först, före två kandidater som tilltalade en mer liberal, Europavänlig borgerlighet. Irmgard Griss, en liberalt sinnad katolsk jurist utan partitillhörighet hade stöd bland annat av ett nytt liberalt parti. Hon kom ett par procentenheter efter van der Bellen. Ytterhögern hade då till synes ett drömläge.
FPÖ antogs sikta på att använda presidentens formella men aldrig utnyttjade befogenheter för att avskeda regeringen, driva fram nyval och nå en position där borgerliga katolska grupper eller fackföreningsrörelsen skulle vika sig och bli stödben för ett högernationellt styre av ungerskt snitt. Hofer talade öppet om hur man skulle förundras över vad posten kunde användas till.
Trots långt gången demoralisering bland kristdemokraterna, trots intern kris och partiledarskifte hos socialdemokraterna och trots att ytterhögern fick cirka 85 procent (!) av arbetarröster utanför offentlig sektor lyckades tillräckligt många ur olika läger samla ihop sig till en knapp seger för den tämligen liberale van der Bellen. Det hade inte gått om han varit grönvänster av Fridolins eller Schlaugs snitt.
Att kristdemokrater eller socialdemokrater lierar sig med FPÖ är fortfarande en reell fara. Av kristdemokratiska kärnväljare som höll fast vid partiet i första omgången valde bortåt hälften Hofer i andra omgången trots stöd till van der Bellen från rader av framträdande kristdemokrater.
Nytt är ändå att en reformkurs och en väg ur Österrikes stagnation och extremism skulle kunna byggas mer på liberala och gröna partier, genom att något av de hittills styrande skulle alliera sig åt det hållet. Men det måste ske i parlamentet, inte i presidentpalatset.
Breda, demokratiska koalitioner måste inte, som hittills i Österrike, stå för stagnation och klientelpolitik. De kan istället stå för reformer, förnyelse och marknadsekonomi.