I Paris kommer en mängd länder att presentera målsättningar. Ska de betyda vad många hoppas behövs verkligen att det blir redovisning år för år av vad man egentligen åstadkommer.
Angela Merkel talade i Paris om betydelsen av ett avtal som följs upp och kan bli mer ambitiöst allt eftersom det tillämpas. Det är rätt. Och då gäller det att inte ha redovisning för de duktiga och mörkläggning för dem som helst är fripassagerare.
Efter Kyotoprotokollet, det tidigare klimatavtalet som bara omfattade rikare länder, gjorde EU-länderna en fördelning mellan sig av det gemensamma åtagandet. Det har länge stått klart att en del EU-länder, däribland Sverige, minskade utsläppen mer än de lovat, medan andra missade målen eller närmast struntade i dem.
Det Internationella samarbetsorganet för energifrågor IEA har inför Parismötet samlat ihop ännu en mängd uppgifter om energiförbrukning och utsläpp. I en tabell finns en spalt för en rad länders Kyotomål, räknade från 1990 och framåt. Och en annan spalt för hur deras koldioxidutsläpp i verkligheten ökat eller minskat 1990-2013.
Det är inte alldeles jämförbart. I Kyotomålen fanns fler växthusgaser med. En del åtgärder är inte med i den andra spalten. Ändå ska det vara utropstecken! För Sverige skiljer det 32 procentenheter mellan minskningen som uppnåtts och den ökning som dåvarande regering förhandlade till sig (för att kunna stänga Barsebäck).
Sverige blev bäst i klassen. Eller minst dålig. Andra som gjort mer än de lovat är Finland, Belgien och värdlandet, Frankrike, omkring åtta procentenheter plus, jämfört med det utlovade.
Å andra sidan Holland, cirka 15 procentenheter åt fel håll, Luxemburg cirka 20 och Österrike cirka 30.
USA, som aldrig skrev på, missade det president Clinton tänkt sig med omkring 15 procentenheter. Slående är även Japans, cirka 15, Norges 30, Kanadas 35 och Australiens 55 procentenheter åt fel håll!
I dag är krismedvetandet större. Men det ska nu också vara åtaganden från länder som är notoriskt ovana vid all form av öppen redovisning och ansvar inför medborgare och omvärld.
En institution som IEA lyckas trots detta få in åtskilligt med material om energiåtgång och utsläpp.
En del Putinstater och oljedespotier är väl oförbätterliga. Men för de flesta andra något så när utvecklade länder måste det faktiskt ställas krav på att man läser av resultaten, diskuterar dem med andra – och lär av vad som visat sig fungera.
Det räcker inte att det finns statistik och utvärderingar. Man måste också vilja använda dem. Man behöver här inte gå till de motspänstiga som Australien, Polen eller Österrike – eller till den republikanska högern i USA, som försöker undergräva den egna presidentens ställning och inflytande i Paris.
Även när det gäller goda resultat kan det finnas ingrodd vilja att inte veta, att inte låta goda resultat påverka synen på energipolitik eller energiskatter. Värdlandet Frankrike släppte 2013 per invånare ut knappt fem ton koldioxid från fossilförbränning. Grannen Tyskland drygt nio ton. Sverige mindre än fyra ton.
Alla tre måste förbättra sig. Men ska man komma vidare måste man se skillnaden mellan dem som satsat på kärnkraft och dem som satsat på brunkol. Alldeles för ofta – ända in i regeringen – är det Tyskland som upphöjs till grönt, medan det som uppnåtts i Frankrike och Sverige ses som något att avveckla.