Vilja och förmåga att i kongressen nå kompromisser i stora frågor har försvagats. En del väsentliga saker löstes i alla fall under Obamas år. Han hade bättre stöd i kongressen 2009-10, i det mycket kritiska skede då finanskrisen var akut men övervanns. Senare har mycket av uppnådda resultat kommit ur presidentens eller centralbankens eget handlingsutrymme.
Men uppfattningen att "Washington" fungerat illa har inte helt saknat grund. Efter att först ha blockerat så gott de kunnat har republikanerna nu kunnat råkampanja sig till makt.
Så det är inte bara "trumpska" kampanjmetoder det gäller att se upp för. Om partier blockerar beslutsprocessen och får demokratin att verka vanmäktig i stora frågor kan det också stärka missnöjes- och ytterlighetsorganisationer.
Ser vi till Sverige har demokratin tvärtom under en lång rad år och på flera områden varit stark och effektiv i att göra en räcka nödvändiga reformer, sanera statsbudget, effektivisera och skydda vården och välfärdens kärnuppgifter. Det har skett under växlande regeringar, ibland med bredare uppgörelser, ibland med oenighet längs blockgränsen, fram till 2010.
Nu är läget snarare att det mesta av framåtsyftande reformpolitik riskerar att möta nejmajoriteter, så snart det blir mer ambitiöst och obekvämt. Samtidigt är uppgörelserna över blockgränsen relativt få, utom på områden där de "tvingats" fram av hur en händelseutveckling uppfattats. Det förekommer direkt ovilja att söka samverkan – rentav en taktik där man inbillar sig ha egen fördel i att driva andra sidan till sällskap med ytterkantspartier.
Ett exempel är missriktad borgerlig taktik (främst hos M) att försöka pressa Stefan Löfven att fortsätta med budgetsamverkan med Vänsterpartiet. Ett annat är "vinsterna i välfärden". Detta kan ju tyckas vara skolexempel på en fråga som kan och bör klaras av med fingerfärdig kompromiss. I stället drivs den mot konflikt av sådana som vill undvika att fler större ekonomiska och andra frågor blir lösta blocköverskridande.
Det här är inte bra. Att blockera varandra innebär att alla gemensamt riskerar att försvagas i handlingskraft. Det kan gillas av närsynta intresseorganisationer som mest vill hindra vissa saker som borde göras. Men det kan också underlätta för högerytter- och vänsterytterpräglad missnöjespolitik.
Det är märkligt om inte de många verkligt duktiga personer som finns i olika ledningar för seriösa partier kan bryta det här mönstret och se till att få en del riktigt besvärliga sakfrågor i rörelse. Det behöver tas in mer pengar för att betala försvar och äldrevård, beroende på dels Putin, dels åldersstrukturen. Det behövs skattereformer för arbete och för mer investeringar i näringslivet. I stället pågår sådant som att M-ledaren Anna Kinberg Batra, senast i går, i taktikkrumbukter bjuder över sig själv i att tala illa om sitt eget partis flyktingpolitik.
Samverkan kan uträtta mer om den går över blockgränsen. Men då måste den just vara inriktad på att öka handlingskraft och bryta upp låsningar. Då är den verksamt motmedel mot extremister av alla slag.
Det som däremot inte hjälper är det slags breda koalitioner där ministrar mest säger nej åt varandra och saknar reformkraft, som i Österrike. Då gynnas i stället extremister – som även i det landet är både brunaktiga och Putinmedlöpande.